Men ibland är goda avsikter allt man har.

Livet är ett ständigt sökande efter ett svar på en fråga du inte kan formulera.

Man söker svaret i dom allra underligaste ställen. Längst ned i en flaska, i stridens hetta, natthimmlen i en stad du aldrig varit i förr, hos en flicka, en till flicka, en pojke, och hos en klok gammal tant.

Man kan aldrig förbättra sin situation om man inte ens försöker att göra nånting åt den. Det är precis därför jag inte synts till så mycket. Vem vet, någon kanske har letat efter mig. Men nu är det så att jag inte bara sitter i ett hörn och avskyr världen längre, så man hittar inte mycket om man letar där.

Det blev ett kärlekskalas till i torsdags. Med massor av extas, "joints", lajvare, korkade bilder, Loke, FOB och streaking! Det blev en rolig kväll helt enkelt, även om jag egentligen inte är så förtjust i sanslöst drickande. Det känns tomt på något rubbat sätt. Jag tänker väl bara för mycket som vanligt.

Och alla tre Martinar gick ut för att snacka kärlek, relationer och känslor. Jag fann det hela lite komiskt hur ingen av oss kan prata om sånt utan att vara ordentligt berusade. En vill bara glömma, en är för blyg, och en gav upp på sånt för längesedan.

På kalaset träffade jag en tös som kramas förbannat bra. Det var bra. Jag behövde bli kramad.

Igår lyckades jag med det klassiska konststycket att bli förbannat stenad och missa något jag hade planerat. Yeah, vilken jävla kliché. Idag hade jag åtminstone inga tider att passa, så det gick fett mycket bättre. Mys. ^^

Det känns förjävligt att erkänna att dom ens existerade, men mina självmordstankar försvann för ett tag sedan. Det är så sjukt skönt att inte ha dom som konstant gör sig påminda.



Ulf dog nästan förra veckan. Så jag har varit ganska allmänt morbid. Det är väl mest därför jag hållit mig från att blogga. Ingen vill läsa en tonårings tankar kring döden, sånt är bara fånigt. Men jag kan säga så mycket som att det fick mig att tänka efter. Det är så lätt hänt. Och det påverkar så många fler än bara den avlidne. Just like a match you strike to incinerate the lives of everyone you know.

And whats the worst you take, from every heart you break?

Emma har börjat prata med mig igen. Det är mysigt. Jag tycker verkligen om henne.
Det kom ett sms igår. Jag drog upp mobilen och läste det. Jag kunde inte hjälpa att stanna mitt i gatan när jag helt plötsligt insåg en sak. En liten röst som sa till mig "Martin, du betyder någonting för den här flickan.".

And i love you in the same way, angel. Trots att jag aldrig kommer förstå varför. Du har väl bara ett så otroligt stort hjärta. Tillochmed skräp som jag får plats där.


Nej, nu får det fan vara nog. Jag har inte ens tid att skriva nånting bra, det får helt enkelt duga.



Vägen utanför mitt hus är asfalterad med goda avsikter.

Vi går på plankan på ett sjunkande skepp.

Fan då. Nu har man inte skrivit något på ett bra tag, nu igen. Åandrasidan, jag har mina anledningar. Inga dumma bilder eller vardagsemo den här gången, tyvärr. Det blir filosofi och mognadsproblem.



Jag föll tillbaka, precis som Katarina sa att jag skulle göra. Jag kände inte för att skriva vad jag tänker, för vad jag tänker när jag är sådär, det är helt enkelt inte vackert. Det är bara jävligt onödigt.

Idag var en av dom finaste soligaste dagarna på länge, så jag gick upp till mitt ställe på hackstatoppen och blickade ut över Åkersberga en stund, lät vinden leka med håret och funderade över livet, döden och kärleken. "Åt helvete med allt" tänkte jag som vanligt och drog på webdesignen istället.

På något underligt vis hamnade jag på Evas blogg, Ickevacker, för första gången sedan Juli förra året. Det kan ha att göra med att jag inte kunnat titta på länken från Hennings blogg utan att få ångestattacker förens nu.

"För övrigt träffade jag Marth idag. Han verkar klara sig, det är bra.

Ni vet, förr eller senare verkar det som att alla får en sån där "existenskris"-liknande sak.
Det finns en viss punkt, där man faktiskt stannar upp och verkligen inser saker. I allmänhet hur dum man har varit, eller hur mycket man gått miste om för att man bestämt sig för att vara på ett visst sätt. I allmänhet leder det till att man bestämmer sig för att bli någonting som är så mycket tvärtemot det man brukade vara som möjligt, bara för att komma bort ifrån det.
Ofta inser man då efter ett tag att man inte riktigt orkar vara på både det gamla och det nya sättet. Det blir för extremt, åt båda hållen, och det är rätt slitsamt att tvingas växla emellan dem beroende på vilka man umgås med eller vilket humör man är på. Man tvingas acceptera att man inte klarar av att vara två extrempersonligheter samtidigt, och försöker, medvetet eller omedvetet, att föra samman de två istället.
Sammanförandet tar sin tid, en ganska lång tid. Men till slut landar man någonstans mitt emellan, där man trivs ganska bra och rent allmänt känner sig rätt nöjd."

Det fick mig att tänka på vad det var jag sa, och vad det är jag gör.

Emma sa en gång en väldigt smart grej. "Martin, våga vara sårbar." Då förstod jag inte ett ord av vad det var hon menade. Katarina sa också en jävligt smart grej, när jag berättade vad det är jag försöker säga här och nu. "Innerst inne är alla män små panikslagna pojkar.".

"Det verkar som om de flesta använder alkohol som en social grej - man blir helt enkelt "roligare" av det, och vågar vara sig själv mer. Underligt, det där. Varför skall man vara rädd för att vara den man är? Varför måste det krävas att man klunkar i sig en massa gift innan man vågar vara känslosam och ärlig?"

Så skrev Joram i sin blogg. Han är en smart kille den där Joram, fett trevlig och allmänt klok. Dyker upp på slumpvisa stationer när man är som tröttast och jävligast och ger en ostmackor. Vilken grej! ^^ Men åter till poängen med det hela, varför ska man hälla i sig en massa gift innan man vågar vara sig själv?

För att man inte vågar vara sig själv? För att man var sig själv en gång i tiden, och att vara sig själv är att vara sårbar. Ja, sanningen är den att det gör jävligt mycket ondare om du är dig själv. För då kan dom du tycker om komma dig nära på riktigt. Nära nog att göra dig illa.


Så jag gick i baklås. Jag vågar inte vara sårbar, men jag tycker egentligen inte om att vara ensam. Så här är jag, fast i mina störda issues. Det är därför jag varit på det här sättet det senaste halvåret. Jag blir helt enkelt aggresiv när jag mår dåligt.

Jag vet att det finns vissa saker man inte kan ta tillbaka, men jag tog mod till mig och bad dom jag gjort illa om förlåtelse. Men det känns som att det här borde stå här också, där alla kan se det.

So now you all know. He's got trust-issues. Stupid boy.

Jag är inte helt säker på vad jag ska göra nu. Jag lär väl fortsätta som jag alltid gjort. En ronin som söker svar. Jag är inte helt säker på vad som händer nu, eller vad jag kommer att göra.


Jag hoppas bara ni kan förlåta mig. För vad jag gjort, vad jag antagligen kommer att göra, och för att jag inte är smart nog att hitta en väg ur det här. Nej, Marth klarar sig inte. Men han är åtminstone klok nog för att inse att det här är fett illa.



(Jag har en biljett till Fall Out Boy konserten! Fuck yes! Och jag färgade håret silvergrått idag igen! Nu ska jag ut, flyga över asfalten en stund och angsta mig lite.)



This story's going somewhere