Stordal orkar inte mer. Åt helvete med honom.
Vad fan är det du väntar på, Martin?
Jag vet inte.
Och när du inte svarade så insåg jag att jag nog inte kommer att ta mig ur det här.
När du uppför dig som en jävla idiot. När du sprider misär där det skulle finnas kärlek. När du inte längre hör vad dom säger. När dom inte vill höra dina värdelösa ursäkter längre.
Då får det vara nog. Då är det dags att det blir man av dig. Då är det fan dags att du tar ditt ansvar.
Jag älskar er. Det är därför det känns så tungt.
Så i måndags stålsatte jag mig. Gick upp på mitt rum. Lade fram sömnpillren José gav mig, en halv flaska rom, och knöt en snara.
Som Katarina skulle ha sagt om allt i förra inlägget, och förra helgen: Gå och häng dig då.
Det känns tillräckligt oldschool på något sätt. En av mina korkade polare lärde mig i högstadiet hur man självmant förlorar medvetandet. Det var helt idiotsäkert. Inget kunde komma i vägen.
Trodde jag.
Pliktskyldigt drog jag ut till täby eftersom jag trots allt hade en tid bokad med Jenny. Som det fega kräk jag är började jag såklart skaka och hyperventilera när timmen närmade sig sitt slut. Jag visste ju vad som väntade mig där hemma.
En sak led till en annan och vid slutet av kvällen var jag borta på södersjukhusets psykakut. Jag bröt ihop, berättade för psykologen och läkaren som tilldelats mig hur saker och ting såg ut och vad jag tänkt göra åt det. Dom gav mig högvis med piller, och lade sedan in mig i onsdags. För tillfället är jag hemma över helgen.
Det känns rätt värdelöst egentligen. Jag tror inte dom kan göra något. Depressionen och aggressionerna har blivit min norm. Jag har glömt bort såpbubblor, dumlen och kärleken. Men jag tänkte ändå ge dom en chans. Så just nu sitter jag och knaprar lugnande som om dom vore vingummin. Jag kan av någon anledning inte hjälpa att känna att dom förnekade mig mig värdighet. Jag skulle ju äntligen ta mitt ansvar. Allt skulle bli bra igen. Fuck it.
Jag träffade en flicka som av någon anledning gillade mig. Jag fattar inte varför. Hon hette Julia. Hon gav mig en teckning som jag inte får öppna förens på Julafton. Det hela var så förbannat gulligt. Man blir fan illamående.
Snaran ropar på mig, men efter en handfull tabletter är jag för slö för att ens resa på mig. Om några timmar tar jag resten av dom och däckar en stund. Vilket jävla liv. Vilket jävla sätt att leva.
Jag ska tillbaka till Södersjukhuset imorgon. Då börjar utredningen.
Whatever.
Ha det roligt, alla som fortfarande läser.
Jag vet inte.
Och när du inte svarade så insåg jag att jag nog inte kommer att ta mig ur det här.
När du uppför dig som en jävla idiot. När du sprider misär där det skulle finnas kärlek. När du inte längre hör vad dom säger. När dom inte vill höra dina värdelösa ursäkter längre.
Då får det vara nog. Då är det dags att det blir man av dig. Då är det fan dags att du tar ditt ansvar.
Jag älskar er. Det är därför det känns så tungt.
Så i måndags stålsatte jag mig. Gick upp på mitt rum. Lade fram sömnpillren José gav mig, en halv flaska rom, och knöt en snara.
Som Katarina skulle ha sagt om allt i förra inlägget, och förra helgen: Gå och häng dig då.
Det känns tillräckligt oldschool på något sätt. En av mina korkade polare lärde mig i högstadiet hur man självmant förlorar medvetandet. Det var helt idiotsäkert. Inget kunde komma i vägen.
Trodde jag.
Pliktskyldigt drog jag ut till täby eftersom jag trots allt hade en tid bokad med Jenny. Som det fega kräk jag är började jag såklart skaka och hyperventilera när timmen närmade sig sitt slut. Jag visste ju vad som väntade mig där hemma.
En sak led till en annan och vid slutet av kvällen var jag borta på södersjukhusets psykakut. Jag bröt ihop, berättade för psykologen och läkaren som tilldelats mig hur saker och ting såg ut och vad jag tänkt göra åt det. Dom gav mig högvis med piller, och lade sedan in mig i onsdags. För tillfället är jag hemma över helgen.
Det känns rätt värdelöst egentligen. Jag tror inte dom kan göra något. Depressionen och aggressionerna har blivit min norm. Jag har glömt bort såpbubblor, dumlen och kärleken. Men jag tänkte ändå ge dom en chans. Så just nu sitter jag och knaprar lugnande som om dom vore vingummin. Jag kan av någon anledning inte hjälpa att känna att dom förnekade mig mig värdighet. Jag skulle ju äntligen ta mitt ansvar. Allt skulle bli bra igen. Fuck it.
Jag träffade en flicka som av någon anledning gillade mig. Jag fattar inte varför. Hon hette Julia. Hon gav mig en teckning som jag inte får öppna förens på Julafton. Det hela var så förbannat gulligt. Man blir fan illamående.
Snaran ropar på mig, men efter en handfull tabletter är jag för slö för att ens resa på mig. Om några timmar tar jag resten av dom och däckar en stund. Vilket jävla liv. Vilket jävla sätt att leva.
Jag ska tillbaka till Södersjukhuset imorgon. Då börjar utredningen.
Whatever.
Ha det roligt, alla som fortfarande läser.
posted by Reon at 11:44 AM
5 Comments:
Jag undrar vad fan det är för meningen med att skriva en kommentar till dig, när jag inte hittar några ord. Det är som att kladda på ett papper bara för att göra ett avtryck. Så... fine. Jag kladdar.
Men kanske är det allt jag kan göra. Jag är ingen av dina nära vänner, vet ingenting av din historia, eller vad den gjort med dig.
Allt jag har är en bild av dig som jag lyckats snappa upp vid en serie av olika tillfällen.
Skokloster, Eleria, MTV, Västerås...
Jag har alltid stått som en bystander och aldrig riktigt påverkat något större.
Men bilden av dig är inte mindre sann för det. Du är Martin, Reon, Marth...
Jag kanske står i skuggorna, men jag finns ändå där. Och jag bryr mig.
Så sent som igår satt jag på ett köksgolv och diskuterade med andra människor hur mycket vi tycker om dig. Det finns fan inte ord.
Snarans väg är inte rätt väg. Hur fan ska vi tågluffa om du tar livet av dig? Hur ska du kunna åldras med värdighet i det lilla rummet ovanför mitt garage? Du har ett liv framför dig, och även om det kanske är botten nu så kan du inte veta hur det är om en vecka, en månad, ett år, ett liv...
Ropa inte hjälp där vi inte kan höra. Ring någon. Kom förbi. Skriv ett SMS. Skicka ett mail. Blogga. Vi är många som bryr oss om dig, och vi står gladeligen bakom dig om du behöver oss.
Tss... Du är ett sånt där fysiskt musikinslag i min vardag.
"When winning feels like loosing,
and i'm winning everytime"
Jag är lycklig, på mitt egna lilla sätt. På något sätt.
Samtidigt tror jag att du kan bli lycka lycklig, på något sätt.
Martin?
..Jag är jävligt glad att du inte gjorde det.
Fan ta dig din jävla idiot.
Jag älskar dig.
Post a Comment
<< Home