Lejonhjärta.

Jag vet att en bunt skrivna ord i kommentarerna till din blogg inte har någon som helst kraft, men jag försöker.

Himmelen byggdes inte för oss, så försök inte flyga dit.

Han var en av dom jag såg mest upp till för han vägrade ta skit för att vara annorlunda. En inspirationskälla...

Alla ser vi att Stordal är på botten, men vad ska vi göra åt det? Den mannen ÄR faktiskt en Strykarkatt. Alla har vi val att göra, både i verkligheten och inom oss själva.

Men tja, om det var enda sättet att få dig att stanna var det värt det.

Kämpa på, mannen. Det är aldrig kul att inse att ens liv är ganska mycket av ett levande helvete ibland, och att de saker man lägger ned sin tid på, i slutändan kanske inte var värda så mycket, trots allt. Men det är vår egen syn på saker och ting som avgör deras värde.

Det var lite tomt utan dig mannen, jag stod liksom och väntade mig att någon pekade mig i röven och mumlade något om ”mustiga män” när jag satte upp tältet

Tur att man har såpbubblor som kan muntra upp en mellan kallsuparna.



Ord. Kraftfulla ord, och sen lilla Yotsuba med ett lejon också.

Bara för att.

Ikväll kommer känslorna inte lätt. Inte orden heller.


Jag gick sönder för ett litet tag sen. När orättvisorna blir för mycket så knäcks jag, som en jävla kvist. Men till skillnad från andra så bryter jag inte ihop och grinar som nån fjantig emo, herresatan nej, jag blir bara förbannat aggressiv.

Så jag sa några ganska elaka saker. Och brydde mig inte när jag kanske borde ha gjort det. Men det viktiga att förstå om det här är att jag inte är ledsen för det. Det är såhär det blir. Jag kan bara lyfta hela världen på mina axlar så länge innan jag fått nog. Innan jag börjar undra varför jag gör det. Det brukar hända mig ibland, men inte alls lika ofta sen jag fyllde sjutton. Det är väl därför det blev så illa just den här gången.

Jag kom emot dig med svärd i hand. Du stod barbröstad och väntade på mig.

Jag stannade när jag såg ärret som sträckte sig tvärs över bröstet på dig.

Jag lossade på bältet, och lät min kimono falla för att blotta mitt eget. Mitt eget ärr.

Sen sa jag första stycket ur någonting jag fick höra för länge sedan.

"He tastes like you..."

Och som jag trodde så hade du också hört det. För du avslutade det åt mig.

"...Only sweeter.".

Det var den natten jag svor att jag aldrig skulle skada en annan människa. För i vredens ögonblick vet vi verkligen inte vad vi egentligen gör. Vi tror oss veta, men vi har verkligen ingen aning. Jag hade ångrat mig, så mycket är jag säker på. Och vad har jag för rätt att kalla mig för ronin, när en krigare i själva verket ska anfalla med hela sitt hjärta bakom hugget, inte bara sin ilska?


Farsan var här. Jag ville smälla till honom.

Och sen en gång till. Och en gång till. Och en gång till, ända tills han inte rör sig eller andas längre.

Jag lät bli. För mig var det en seger. En jävligt stor seger. Om du kan hindra dig själv från att göra något som du egentligen har all rätt i världen att göra, då finns det inget som är omöjligt för dig. Inget.

Han är en av dom människor som får mig att lacka ur ordentligt. För det är inte att han skiter fullständigt i mig och aldrig håller sina löften som gör mig arg. Jag behöver inte honom. Jag kan ta hans jävla känslomässiga smällar.

Saken är den att han gör samma saker mot min syrra Emma. Man får såra mig på vilka sätt man än vill, mig kvittar det för. Men gör du illa någon som jag tycker om så har du gått över gränsen. Rejält.



Va jobbigt. Men vad bra att du..ja fortsätter paddla!

Det verkar som att jag alltid gör det. Genom ren viljestyrka lyckas jag hålla huvudet över vattenytan, på något sätt. Men för att vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad du menar. Jag ser för tillfället iallafall inget bra i det här. Jag ser inga såpbubblor, och inte ens nått gift att bedöva mig med. Det är förbannat vad man fortfarande fryser, trots att det är vår.

Varje natt så väger jag livet i ena handen, och min magnum i den andra.


Vad som än händer så ska ni fan veta att ni är bäst. Det finns inga så vackra som ni, inga jag är så kär i. Inga i hela världen. ^^

Egentligen skulle jag vilja ha med en pojke och en flicka till på den där bilden. För då skulle lixom alla vara med.

Men dom är för upptagna med så mycket bättre saker för att egentligen orka hänga med jobbiga töntar som oss.


Nu får det vara nog. Jag behöver nån att röka med. Jag drar till Alle.


See you at the crossroads, kids.


<3