Kriminell.

Det blir inga långa, djupa utläggningar ikväll, trots att det var så länge sen sist. Jag orkar bara med ytan ikväll.

En, två, tre...

Fyra, fem, sex...


Jag står framför spegeln och räknar ärren...

Vet ni vad? Nu får det fan vara nog. Slut på alla jävla metaforer och symboler för hur fan jag känner! Jag är ingen poet. Time to come clean.


Sen nån gång under sommaren har jag pendlat mellan ilska och knutna nävar till



fullständig förtvivlan, skakningar och att konstant behöva hålla tillbaka spyorna. Det är därför jag inte har bloggat. Det är svårt att skriva med knutna nävar. Det är svårt att skriva med skakande händer.


Det är ett kärlekskalas på lördag. Jag tänker inte dricka för mycket den här gången. Gör jag det så är jag allt jag hatar. Det fnns kort sagt inget att oroa sig över. Jag har bestämt det.

Ska träffa min psykolog imorgon. Jenny heter hon. Vi får se vad hon kan göra. Vad hon kan ge mig. Jag misstänker nämligen starkt att det finns namn och bokstavskombinationer för mina problem. Att det är något kliniskt. Hon måste bara få höra allt. Inte ens ett proffs kan hjälpa dig om du inte berättar hela sanningen.

Jag har två vänner som jag har jävligt skumma relationer till. Jag gav dom båda mitt ord på två saker. Jag har inte brutit löftena sen jag avlade dom.

Jag ska aldrig ta dom tyngre grejerna.

Jag ska aldrig ta något gift igen.

Men vad är löften värda när man mått såhär i flera månader? Vad fan är ett löfte? Vilken tom jävla gest. Fuck it. Vill inte Jenny hjälpa mig så har jag inget annat val än att hjälpa mig själv.




Jag tycker bara inte om att inte veta utifall det blir ett lyckligt slut efter allt det här. Man blir trött av det. Man tappar modet.



Man börjar fundera på utvägar.