Rädda mig.
Sliskigt och korkat. Men så blir det när man låter det gå för länge innan man skriver igen.
The genius of the hole: no matter how long you spend climbing out, you can still fall back down in an instant.
Jag strök ut till Västerås för att träffa Emma för inte så länge sedan. Det var skönt. Alla mina problem försvann en stund, och det behövdes. Det blev väl inte så mycket sagt, antar jag. Ett kramkalas av episka proportioner, men inte så mycket sagt. Vi glodde på en massa disneyfilmer, och sen fick jag träffa väsarna. Emma är i goda händer när jag inte är där. Det känns bra att veta. Jag gav henne lejonsmycket, och sa åt henne att ge tillbaks det till mig nån gång.
Jag sitter på trappan en stund i min enorma, gamla skejtartröjja.
Det ligger en massa skogar runt området där jag bor, och fåglarna kvittrar sådär som dom alltid gör tidigt på morgonen.
Det märks först nu när allt folk sover hur många dom egentligen är.
Alla andra har gått och lagt sig för flera timmar sen, men jag sitter fortfarande här och utkämpar detta poänglösa krig.
Tänk, det är som om dom sjunger bara för mig. Fan vad egotrippat.
Life was good. A house on the Jersey side across the river.
The smell of freshly cut lawns.
The sounds of children playing.
A beautiful wife and a baby girl. The American dream come true.
But dreams have a nasty habit of going bad when you're not looking.
Och oftast går det så fort att du inte märker det förens det är för sent. Så blinka. Om du vågar.
I knew the appetites of ghosts intimately. They hungered for revenge.
He was trying to buy more sand for his hour glass. I wasn't selling any.
Mine wasn't the most original approach to the problem: An eye for an eye, the oldest principle of revenge. Old as dirt, but still going strong.
You'd find that Lady Luck was really a hooker, and you were fresh out of cash.
There was no glory in this. I hadn't asked for this crap. Trouble had come to me, in big dark swarms. The good and the just, they were like gold dust in this city. I had no illusions. I was not one of them. I was no hero. Just me and the gun, and the crook. My options had decreased to a singular course.
The past is a gaping hole. You try to run from it, but the more you run, the deeper it grows behind you, its edges yawning at your heels. Your only chance is to turn around and face it. But it's like looking down into the grave of your love, or kissing the mouth of a gun, a bullet trembling in its dark nest, ready to blow your head off.
Your past has a way of sneaking up on you. You'll hear broken echoes of it everywhere, like a bad replay. You'll get mad at everyone for reminding you about it, even if it's all in your head.
Igår hittade jag en sida full med Max Payne citat. Spelet är väl helt okej, men det är sakerna som Max säger som gör det så underbart. Det finns en hel del vettigt i vad han häver ur sig. Noir-aktigt som fan, men åandrasidan, vem gillar inte noir-snutar? Tänkte väl det.
The past is a puzzle, like a broken mirror. As you piece it together, you cut yourself, your image keeps shifting. And you change with it. It could destroy you, drive you mad. It could set you free.
Men när allt är sagt och gjort, och du har pusslat ihop din trasiga spegel igen, så är den ändå bara just det, ditt förlutna. Den visar dig bara vad du redan vet. Det är lika bra att krossa den igen, och lämna spegelglasen där dom ligger, för man får ändå aldrig ut något av att sätta ihop dom igen.
Du, du försvinner väl inte? Lova att du tar med dig mitt mobilnummer om du drar nånstans.
Jag drog ut till Västerås igen för några dagar sen, för att bygga på krogen vi ska driva på Ödesväv.
Två pojkar sida vid sida mot en betongvägg i ett garage. Svärd i hand, och våra blickar möts. Knogar mot knogar, jag är så otroligt glad att se dig igen. Du är ju den enda som kunde möta mig som en jämlike i strid. Du är den bästa bror jag någonsin har haft, och jag känner mig hel hos dig. Jag är så lycklig över att fortfarande ha dig efter allt som har hänt. Över att vi fortfarande kan göra sånt här.
Jag älskar pojk-par i animé. Dom påminner mig alltid om oss två. Särskilt Naruto och Sasuke. När jag ser dom minns jag alltid hur du kom till mig i vintras, när jag hade bestämmt mig för att jag var en vedervärdig person, och att jag inte förtjänade varken dig eller alla andra jag älskade. Jag var en egoist, en äcklig människa, en ensamvarg. Och jag skulle leva som en, helt för mig själv. Jag hade fått dig utan att förtjäna dig. "Sakura" kom springande, men jag skrämde bort henne. Sen kom du, och du vrålade mitt namn efter mig så att det ekade. Du sa åt mig att fortsätta kämpa, men jag hade redan fått för mig att det var för sent. Våra klingor svepte i stolta hugg och möttes i en gnista, ett kort ljus i mörkret, som dog innan det ens hunnit födas. Du sa att alla går sin egen väg innan du gick, och bad tyst att jag skulle välja rätt väg, en väg där vi kunde vara tillsammans. Jag såg det i dina underbara mörka ögon.
Jag fyllde sjutton och bestämmde mig för att det fick vara nog. Jag skulle ta mitt eget liv. Revolvern låg laddad och klar på mitt rum, och jag vandrade iväg för att be alla som betytt mycket för mig om förlåtelse för att jag aldrig var den ni förtjänade. Men ingen gjorde mig illa när jag stod där på mina knän. Det var så många som trodde på mig, så många som trodde att jag kunde vara någon bättre om jag bara fick en chans till. Döden blev en mindre mäktig fiende, och jag lät magnumen vara för en natt. Och en natt till. Och sen en till. Nätterna blev fler, och chanserna att ångra ett gammalt liv blev fler för varje gång jag träffade er, träffade dig.
Jag vet inget som känns så bra som att kyssa dig. Tänk att vi måste vara fulla, men om det är vad som krävs så offrar jag gladeligen mina sinnen för dig. Jag skulle offra vad som helst för dig, mitt liv om det så krävdes av mig.
Jag brännmärktes när jag föddes. Mörkret brändes i mitt hjärta. Det gjorde mig stark, och jag använde den styrkan till att knuffa undan dom som kunde stått mig nära. Men jag lärde mig tids nog att man kan använda två starka armar till att hålla om någon man älskar, istället för att alltid slåss och kämpa.
För vi är bara envingda änglar. Vi kan endast flyga om vi håller om varandra.
Ni räddar mig från att känna ingenting. Ni räddar mig från kylan och ensamheten.
Never seen you, I don't even know your name
but still I believe
That you are gonna save me
somehow I got a notion
Just a little affection on this cold and windy road
Save me from a state of unemotion
Just a little affection on this windy road
Att vara strykarkatt är inte lätt. Man har så många man måste stryka iväg till, så många man tillhör. Det är inte lätt att alltid dyka upp, men jag lovar att jag ska göra mitt allra yttersta i sommar för att välja er när mitt hjärta slits åt olika håll. Och även om jag inte är där så ska ni veta att jag alltid tänker på er.
Tack, Vanja. Tack för att du fick mig att se in i mitt hjärta ikväll. Tack för att du finns och så.
En vacker dag kanske jag kan bli ens hälften av vad du är.
<3
The genius of the hole: no matter how long you spend climbing out, you can still fall back down in an instant.
Jag strök ut till Västerås för att träffa Emma för inte så länge sedan. Det var skönt. Alla mina problem försvann en stund, och det behövdes. Det blev väl inte så mycket sagt, antar jag. Ett kramkalas av episka proportioner, men inte så mycket sagt. Vi glodde på en massa disneyfilmer, och sen fick jag träffa väsarna. Emma är i goda händer när jag inte är där. Det känns bra att veta. Jag gav henne lejonsmycket, och sa åt henne att ge tillbaks det till mig nån gång.
Jag sitter på trappan en stund i min enorma, gamla skejtartröjja.
Det ligger en massa skogar runt området där jag bor, och fåglarna kvittrar sådär som dom alltid gör tidigt på morgonen.
Det märks först nu när allt folk sover hur många dom egentligen är.
Alla andra har gått och lagt sig för flera timmar sen, men jag sitter fortfarande här och utkämpar detta poänglösa krig.
Tänk, det är som om dom sjunger bara för mig. Fan vad egotrippat.
Life was good. A house on the Jersey side across the river.
The smell of freshly cut lawns.
The sounds of children playing.
A beautiful wife and a baby girl. The American dream come true.
But dreams have a nasty habit of going bad when you're not looking.
Och oftast går det så fort att du inte märker det förens det är för sent. Så blinka. Om du vågar.
I knew the appetites of ghosts intimately. They hungered for revenge.
He was trying to buy more sand for his hour glass. I wasn't selling any.
Mine wasn't the most original approach to the problem: An eye for an eye, the oldest principle of revenge. Old as dirt, but still going strong.
You'd find that Lady Luck was really a hooker, and you were fresh out of cash.
There was no glory in this. I hadn't asked for this crap. Trouble had come to me, in big dark swarms. The good and the just, they were like gold dust in this city. I had no illusions. I was not one of them. I was no hero. Just me and the gun, and the crook. My options had decreased to a singular course.
The past is a gaping hole. You try to run from it, but the more you run, the deeper it grows behind you, its edges yawning at your heels. Your only chance is to turn around and face it. But it's like looking down into the grave of your love, or kissing the mouth of a gun, a bullet trembling in its dark nest, ready to blow your head off.
Your past has a way of sneaking up on you. You'll hear broken echoes of it everywhere, like a bad replay. You'll get mad at everyone for reminding you about it, even if it's all in your head.
Igår hittade jag en sida full med Max Payne citat. Spelet är väl helt okej, men det är sakerna som Max säger som gör det så underbart. Det finns en hel del vettigt i vad han häver ur sig. Noir-aktigt som fan, men åandrasidan, vem gillar inte noir-snutar? Tänkte väl det.
The past is a puzzle, like a broken mirror. As you piece it together, you cut yourself, your image keeps shifting. And you change with it. It could destroy you, drive you mad. It could set you free.
Men när allt är sagt och gjort, och du har pusslat ihop din trasiga spegel igen, så är den ändå bara just det, ditt förlutna. Den visar dig bara vad du redan vet. Det är lika bra att krossa den igen, och lämna spegelglasen där dom ligger, för man får ändå aldrig ut något av att sätta ihop dom igen.
Du, du försvinner väl inte? Lova att du tar med dig mitt mobilnummer om du drar nånstans.
Jag drog ut till Västerås igen för några dagar sen, för att bygga på krogen vi ska driva på Ödesväv.
Två pojkar sida vid sida mot en betongvägg i ett garage. Svärd i hand, och våra blickar möts. Knogar mot knogar, jag är så otroligt glad att se dig igen. Du är ju den enda som kunde möta mig som en jämlike i strid. Du är den bästa bror jag någonsin har haft, och jag känner mig hel hos dig. Jag är så lycklig över att fortfarande ha dig efter allt som har hänt. Över att vi fortfarande kan göra sånt här.
Jag älskar pojk-par i animé. Dom påminner mig alltid om oss två. Särskilt Naruto och Sasuke. När jag ser dom minns jag alltid hur du kom till mig i vintras, när jag hade bestämmt mig för att jag var en vedervärdig person, och att jag inte förtjänade varken dig eller alla andra jag älskade. Jag var en egoist, en äcklig människa, en ensamvarg. Och jag skulle leva som en, helt för mig själv. Jag hade fått dig utan att förtjäna dig. "Sakura" kom springande, men jag skrämde bort henne. Sen kom du, och du vrålade mitt namn efter mig så att det ekade. Du sa åt mig att fortsätta kämpa, men jag hade redan fått för mig att det var för sent. Våra klingor svepte i stolta hugg och möttes i en gnista, ett kort ljus i mörkret, som dog innan det ens hunnit födas. Du sa att alla går sin egen väg innan du gick, och bad tyst att jag skulle välja rätt väg, en väg där vi kunde vara tillsammans. Jag såg det i dina underbara mörka ögon.
Jag fyllde sjutton och bestämmde mig för att det fick vara nog. Jag skulle ta mitt eget liv. Revolvern låg laddad och klar på mitt rum, och jag vandrade iväg för att be alla som betytt mycket för mig om förlåtelse för att jag aldrig var den ni förtjänade. Men ingen gjorde mig illa när jag stod där på mina knän. Det var så många som trodde på mig, så många som trodde att jag kunde vara någon bättre om jag bara fick en chans till. Döden blev en mindre mäktig fiende, och jag lät magnumen vara för en natt. Och en natt till. Och sen en till. Nätterna blev fler, och chanserna att ångra ett gammalt liv blev fler för varje gång jag träffade er, träffade dig.
Jag vet inget som känns så bra som att kyssa dig. Tänk att vi måste vara fulla, men om det är vad som krävs så offrar jag gladeligen mina sinnen för dig. Jag skulle offra vad som helst för dig, mitt liv om det så krävdes av mig.
Jag brännmärktes när jag föddes. Mörkret brändes i mitt hjärta. Det gjorde mig stark, och jag använde den styrkan till att knuffa undan dom som kunde stått mig nära. Men jag lärde mig tids nog att man kan använda två starka armar till att hålla om någon man älskar, istället för att alltid slåss och kämpa.
För vi är bara envingda änglar. Vi kan endast flyga om vi håller om varandra.
Ni räddar mig från att känna ingenting. Ni räddar mig från kylan och ensamheten.
Never seen you, I don't even know your name
but still I believe
That you are gonna save me
somehow I got a notion
Just a little affection on this cold and windy road
Save me from a state of unemotion
Just a little affection on this windy road
Att vara strykarkatt är inte lätt. Man har så många man måste stryka iväg till, så många man tillhör. Det är inte lätt att alltid dyka upp, men jag lovar att jag ska göra mitt allra yttersta i sommar för att välja er när mitt hjärta slits åt olika håll. Och även om jag inte är där så ska ni veta att jag alltid tänker på er.
Tack, Vanja. Tack för att du fick mig att se in i mitt hjärta ikväll. Tack för att du finns och så.
En vacker dag kanske jag kan bli ens hälften av vad du är.
<3
posted by Reon at 11:39 AM
11 Comments:
¨. .¨
( v )
. .
v
Det var nog allt jag hade att säga, för någonting annat kan jag inte komma på.
Och snälla, tillåt dig att bli räddad, för tro mig: Vi står alla med utsträckta armar och väntar på dig.
((...Och trots att det blev totalmongo och inte syns så var det ett kreativt litet hjärta)))
Jag såg att det var ett hjärta!
Men alltså, uh. Raring, jag förstår fortfarande inte hur du kunde tro att vi skulle vara arga på dig för att du är du. Liksom, om vi inte tyckte om att du är som du är skulle vi inte hängt med dig från första början.
Well, du får vara strykarkatt om jag får vara fjäril. Jag lovar att flyga förbi någon gång, förr eller senare, och jag förväntar mig att du är kvar då.
Jag är glad bara jag får stå bakom massan med folk du ser med utsträckta armar, Martin.
Vi pratade igår, det gjorde mig glad. Du är trevlig att diskutera sommarplaner och gamla minnen med.
Och en dag hoppas jag kunna bli hälften så stark krigare som dig, trots att vägen dit är lång.
This comment has been removed by the author.
Jag tror inte på uppmuntrande små tal, inte när det gäller dig. Du är för individuell för att lyssna på sånt, så jag nöjer mig med ett råd: Ät en glass. Det gör alla lite gladare.
Jag sitter vid sidan av, vid min lägereld, och ler.
Du är du.
Det är jag oerhört glad för.
MUSTIFER, MIN KÖTTKLUMP FYLLD MED KÄRLEK!
Choklad.
Thé.
Och en och annan kaka.
Rockstjärna, ingen himmel räcker till.
Go for the moon, 'cause if you miss it, you'll be in the company of the stars.
Detta kanske inte har någonting med någonting att göra men... Lirar du Kingdom hearts? Well jag är ett stort kingdom hearts freak/fan... Och vaför gayar sig Sora, Axel och Roxas... Varför tittar du på Kingdom hearts bögporr?
varför...varför...
Emmins kommentar var ju lätt den bästa av alla ^^
Post a Comment
<< Home