Vi går på plankan på ett sjunkande skepp.
Fan då. Nu har man inte skrivit något på ett bra tag, nu igen. Åandrasidan, jag har mina anledningar. Inga dumma bilder eller vardagsemo den här gången, tyvärr. Det blir filosofi och mognadsproblem.
Jag föll tillbaka, precis som Katarina sa att jag skulle göra. Jag kände inte för att skriva vad jag tänker, för vad jag tänker när jag är sådär, det är helt enkelt inte vackert. Det är bara jävligt onödigt.
Idag var en av dom finaste soligaste dagarna på länge, så jag gick upp till mitt ställe på hackstatoppen och blickade ut över Åkersberga en stund, lät vinden leka med håret och funderade över livet, döden och kärleken. "Åt helvete med allt" tänkte jag som vanligt och drog på webdesignen istället.
På något underligt vis hamnade jag på Evas blogg, Ickevacker, för första gången sedan Juli förra året. Det kan ha att göra med att jag inte kunnat titta på länken från Hennings blogg utan att få ångestattacker förens nu.
"För övrigt träffade jag Marth idag. Han verkar klara sig, det är bra.
Ni vet, förr eller senare verkar det som att alla får en sån där "existenskris"-liknande sak.
Det finns en viss punkt, där man faktiskt stannar upp och verkligen inser saker. I allmänhet hur dum man har varit, eller hur mycket man gått miste om för att man bestämt sig för att vara på ett visst sätt. I allmänhet leder det till att man bestämmer sig för att bli någonting som är så mycket tvärtemot det man brukade vara som möjligt, bara för att komma bort ifrån det.
Ofta inser man då efter ett tag att man inte riktigt orkar vara på både det gamla och det nya sättet. Det blir för extremt, åt båda hållen, och det är rätt slitsamt att tvingas växla emellan dem beroende på vilka man umgås med eller vilket humör man är på. Man tvingas acceptera att man inte klarar av att vara två extrempersonligheter samtidigt, och försöker, medvetet eller omedvetet, att föra samman de två istället.
Sammanförandet tar sin tid, en ganska lång tid. Men till slut landar man någonstans mitt emellan, där man trivs ganska bra och rent allmänt känner sig rätt nöjd."
Det fick mig att tänka på vad det var jag sa, och vad det är jag gör.
Emma sa en gång en väldigt smart grej. "Martin, våga vara sårbar." Då förstod jag inte ett ord av vad det var hon menade. Katarina sa också en jävligt smart grej, när jag berättade vad det är jag försöker säga här och nu. "Innerst inne är alla män små panikslagna pojkar.".
"Det verkar som om de flesta använder alkohol som en social grej - man blir helt enkelt "roligare" av det, och vågar vara sig själv mer. Underligt, det där. Varför skall man vara rädd för att vara den man är? Varför måste det krävas att man klunkar i sig en massa gift innan man vågar vara känslosam och ärlig?"
Så skrev Joram i sin blogg. Han är en smart kille den där Joram, fett trevlig och allmänt klok. Dyker upp på slumpvisa stationer när man är som tröttast och jävligast och ger en ostmackor. Vilken grej! ^^ Men åter till poängen med det hela, varför ska man hälla i sig en massa gift innan man vågar vara sig själv?
För att man inte vågar vara sig själv? För att man var sig själv en gång i tiden, och att vara sig själv är att vara sårbar. Ja, sanningen är den att det gör jävligt mycket ondare om du är dig själv. För då kan dom du tycker om komma dig nära på riktigt. Nära nog att göra dig illa.
Så jag gick i baklås. Jag vågar inte vara sårbar, men jag tycker egentligen inte om att vara ensam. Så här är jag, fast i mina störda issues. Det är därför jag varit på det här sättet det senaste halvåret. Jag blir helt enkelt aggresiv när jag mår dåligt.
Jag vet att det finns vissa saker man inte kan ta tillbaka, men jag tog mod till mig och bad dom jag gjort illa om förlåtelse. Men det känns som att det här borde stå här också, där alla kan se det.
So now you all know. He's got trust-issues. Stupid boy.
Jag är inte helt säker på vad jag ska göra nu. Jag lär väl fortsätta som jag alltid gjort. En ronin som söker svar. Jag är inte helt säker på vad som händer nu, eller vad jag kommer att göra.
Jag hoppas bara ni kan förlåta mig. För vad jag gjort, vad jag antagligen kommer att göra, och för att jag inte är smart nog att hitta en väg ur det här. Nej, Marth klarar sig inte. Men han är åtminstone klok nog för att inse att det här är fett illa.
(Jag har en biljett till Fall Out Boy konserten! Fuck yes! Och jag färgade håret silvergrått idag igen! Nu ska jag ut, flyga över asfalten en stund och angsta mig lite.)
This story's going somewhere
Jag föll tillbaka, precis som Katarina sa att jag skulle göra. Jag kände inte för att skriva vad jag tänker, för vad jag tänker när jag är sådär, det är helt enkelt inte vackert. Det är bara jävligt onödigt.
Idag var en av dom finaste soligaste dagarna på länge, så jag gick upp till mitt ställe på hackstatoppen och blickade ut över Åkersberga en stund, lät vinden leka med håret och funderade över livet, döden och kärleken. "Åt helvete med allt" tänkte jag som vanligt och drog på webdesignen istället.
På något underligt vis hamnade jag på Evas blogg, Ickevacker, för första gången sedan Juli förra året. Det kan ha att göra med att jag inte kunnat titta på länken från Hennings blogg utan att få ångestattacker förens nu.
"För övrigt träffade jag Marth idag. Han verkar klara sig, det är bra.
Ni vet, förr eller senare verkar det som att alla får en sån där "existenskris"-liknande sak.
Det finns en viss punkt, där man faktiskt stannar upp och verkligen inser saker. I allmänhet hur dum man har varit, eller hur mycket man gått miste om för att man bestämt sig för att vara på ett visst sätt. I allmänhet leder det till att man bestämmer sig för att bli någonting som är så mycket tvärtemot det man brukade vara som möjligt, bara för att komma bort ifrån det.
Ofta inser man då efter ett tag att man inte riktigt orkar vara på både det gamla och det nya sättet. Det blir för extremt, åt båda hållen, och det är rätt slitsamt att tvingas växla emellan dem beroende på vilka man umgås med eller vilket humör man är på. Man tvingas acceptera att man inte klarar av att vara två extrempersonligheter samtidigt, och försöker, medvetet eller omedvetet, att föra samman de två istället.
Sammanförandet tar sin tid, en ganska lång tid. Men till slut landar man någonstans mitt emellan, där man trivs ganska bra och rent allmänt känner sig rätt nöjd."
Det fick mig att tänka på vad det var jag sa, och vad det är jag gör.
Emma sa en gång en väldigt smart grej. "Martin, våga vara sårbar." Då förstod jag inte ett ord av vad det var hon menade. Katarina sa också en jävligt smart grej, när jag berättade vad det är jag försöker säga här och nu. "Innerst inne är alla män små panikslagna pojkar.".
"Det verkar som om de flesta använder alkohol som en social grej - man blir helt enkelt "roligare" av det, och vågar vara sig själv mer. Underligt, det där. Varför skall man vara rädd för att vara den man är? Varför måste det krävas att man klunkar i sig en massa gift innan man vågar vara känslosam och ärlig?"
Så skrev Joram i sin blogg. Han är en smart kille den där Joram, fett trevlig och allmänt klok. Dyker upp på slumpvisa stationer när man är som tröttast och jävligast och ger en ostmackor. Vilken grej! ^^ Men åter till poängen med det hela, varför ska man hälla i sig en massa gift innan man vågar vara sig själv?
För att man inte vågar vara sig själv? För att man var sig själv en gång i tiden, och att vara sig själv är att vara sårbar. Ja, sanningen är den att det gör jävligt mycket ondare om du är dig själv. För då kan dom du tycker om komma dig nära på riktigt. Nära nog att göra dig illa.
Så jag gick i baklås. Jag vågar inte vara sårbar, men jag tycker egentligen inte om att vara ensam. Så här är jag, fast i mina störda issues. Det är därför jag varit på det här sättet det senaste halvåret. Jag blir helt enkelt aggresiv när jag mår dåligt.
Jag vet att det finns vissa saker man inte kan ta tillbaka, men jag tog mod till mig och bad dom jag gjort illa om förlåtelse. Men det känns som att det här borde stå här också, där alla kan se det.
So now you all know. He's got trust-issues. Stupid boy.
Jag är inte helt säker på vad jag ska göra nu. Jag lär väl fortsätta som jag alltid gjort. En ronin som söker svar. Jag är inte helt säker på vad som händer nu, eller vad jag kommer att göra.
Jag hoppas bara ni kan förlåta mig. För vad jag gjort, vad jag antagligen kommer att göra, och för att jag inte är smart nog att hitta en väg ur det här. Nej, Marth klarar sig inte. Men han är åtminstone klok nog för att inse att det här är fett illa.
(Jag har en biljett till Fall Out Boy konserten! Fuck yes! Och jag färgade håret silvergrått idag igen! Nu ska jag ut, flyga över asfalten en stund och angsta mig lite.)
This story's going somewhere
posted by Reon at 5:04 PM
9 Comments:
Ah! Både Biljett och Silverhår igen? Awsome mannen! Gillar dina inlägg, alltid proppade med livfilosofi... Nånsin funderat på ett IQ-test? För du är en av de klaraste människorna jag känner.
Puss
Martin är lite för bra för IQ är jag rädd.
Och du, som sa att jag kan skriva roligt om skosnören och musmattor. Du kan ju skriva gripande och intressant om... ingenting konkret alls?
Och vi alla älskar det.
Ey, som vanligt. Peta på mig när det är någonting. Lova det. Keke?
För grejen är att jag bryr mig som fan om dig, och om alla er andra galningar också (ja, jag är övertygad om att ni ser det här). Problemet är bara att jag har så sjukt många jag bryr mig om att jag inte har tid för alla hela tiden. Vilket lett till att jag inte ens försöker ta mig tid för folk förrän de ber mig om det. Vilket innebär typ.. Peta på mig när ni har tråkigt eller är sugna på kladdkaka eller vill ha picknick eller whatever! Jag vill också vara med! :P
Välkommen till verkligheten. Den suger, men vi älskar den ändå. Den påminner nämligen om oss.
Och Eva: Vi är ju socialt handikappade idioter. Räkna inte med att någon i vårt glada gäng är kapabel att peta på någon, det får du nog nästan göra själv. Men hoppas kan man ju alltid =)
Ät choklad. Jag lovar, det är världens fetaste moralhöjare när man är deppad. :P
*krama*
Jag är väl inte den person du träffar särskilt ofta, alls. Men jag bryr mig om dig, du är en grymt härlig person, Martin. Att du inte hittar en väg just nu, betyder inte att du bör sluta kämpa. "Nånstans har man iallafall kommit när man vet vad man behöver".
Du äger, kom ihåg det.
Härligt att du ska på FOB! OCh det ska jag också, årets upplevelse.!
Ludster:
Jag försökte mig på det en gång i min ungdom. Dom sa att jag hade Aspergers syndrom. Funny how life works. Skitsamma, FOB imorgon, mannen! Woot! XD
Henning:
*Rodnar som en brandbil*
I could write it better than youve ever felt it. Men bara när det gäller min trasiga ursäkt för ett hjärta.
Man blir glad av dig, Henning. Jag trivs med dig. ^^
Eva: Nyu. Jag tror jag gjorde det nån gång innan jag gick i totalt känslomässigt baklås. Du dissade mig och jag tog det på helt fel sätt, såklart. En klassisk "Marth" med andra ord. >.<
Ey, jag och dom andra vet att vi inte är särskilt snygga eller kul. Det är okej. Vi förstår att du är upptagen konstant och att vi inte är prioriterade. Men vi tycker om dig också! Fanfanfan för att vi är så dåliga på att visa det bara.
Nyllet: Vi må vara socialt handikappade idioter, men jag försöker faktiskt ta mig ur det. När jag kommit på hur man gör så tar jag dig med mig. Pråmiss, mannen. =)
Homo-farfar: Jag föröskte faktiskt med det häromsistens när mitt föråd av annat tog slut. Det blev den grumligaste, chokladigaste koppen av vad ditt folk kallar "Wahrrm-Shookolaaahd" någonsin! Fett Snuggly™. ^^
Joram: *Kramz* Du har så rätt, min vän. Quitters never win! Vi två kanske inte ses så ofta, men det är alltid lika kul dom gånger man faktiskt träffar dig, Joram. För att citera något smart jag hörde nånstans: It's not about how often we see each other, but how often we think of each other. :)
Vem vet, en vacker dag kanske jag kan bli den vän ni alla förtjänar. Ni får ge mig en stund bara, det tar tid att reda ut allt trassel.
...OJ.
jag kommer inte på nåt vettigt att skriva, men... det där var verkligen tänkvärt! =)
Hejja, hejja!
*kram*
Post a Comment
<< Home