Rädda mig.

Sliskigt och korkat. Men så blir det när man låter det gå för länge innan man skriver igen.

The genius of the hole: no matter how long you spend climbing out, you can still fall back down in an instant.



Jag strök ut till Västerås för att träffa Emma för inte så länge sedan. Det var skönt. Alla mina problem försvann en stund, och det behövdes. Det blev väl inte så mycket sagt, antar jag. Ett kramkalas av episka proportioner, men inte så mycket sagt. Vi glodde på en massa disneyfilmer, och sen fick jag träffa väsarna. Emma är i goda händer när jag inte är där. Det känns bra att veta. Jag gav henne lejonsmycket, och sa åt henne att ge tillbaks det till mig nån gång.

Jag sitter på trappan en stund i min enorma, gamla skejtartröjja.
Det ligger en massa skogar runt området där jag bor, och fåglarna kvittrar sådär som dom alltid gör tidigt på morgonen.
Det märks först nu när allt folk sover hur många dom egentligen är.
Alla andra har gått och lagt sig för flera timmar sen, men jag sitter fortfarande här och utkämpar detta poänglösa krig.
Tänk, det är som om dom sjunger bara för mig. Fan vad egotrippat.

Life was good. A house on the Jersey side across the river.
The smell of freshly cut lawns.
The sounds of children playing.
A beautiful wife and a baby girl. The American dream come true.

But dreams have a nasty habit of going bad when you're not looking.

Och oftast går det så fort att du inte märker det förens det är för sent. Så blinka. Om du vågar.



I knew the appetites of ghosts intimately. They hungered for revenge.

He was trying to buy more sand for his hour glass. I wasn't selling any.

Mine wasn't the most original approach to the problem: An eye for an eye, the oldest principle of revenge. Old as dirt, but still going strong.

You'd find that Lady Luck was really a hooker, and you were fresh out of cash.

There was no glory in this. I hadn't asked for this crap. Trouble had come to me, in big dark swarms. The good and the just, they were like gold dust in this city. I had no illusions. I was not one of them. I was no hero. Just me and the gun, and the crook. My options had decreased to a singular course.

The past is a gaping hole. You try to run from it, but the more you run, the deeper it grows behind you, its edges yawning at your heels. Your only chance is to turn around and face it. But it's like looking down into the grave of your love, or kissing the mouth of a gun, a bullet trembling in its dark nest, ready to blow your head off.

Your past has a way of sneaking up on you. You'll hear broken echoes of it everywhere, like a bad replay. You'll get mad at everyone for reminding you about it, even if it's all in your head.

Igår hittade jag en sida full med Max Payne citat. Spelet är väl helt okej, men det är sakerna som Max säger som gör det så underbart. Det finns en hel del vettigt i vad han häver ur sig. Noir-aktigt som fan, men åandrasidan, vem gillar inte noir-snutar? Tänkte väl det.


The past is a puzzle, like a broken mirror. As you piece it together, you cut yourself, your image keeps shifting. And you change with it. It could destroy you, drive you mad. It could set you free.

Men när allt är sagt och gjort, och du har pusslat ihop din trasiga spegel igen, så är den ändå bara just det, ditt förlutna. Den visar dig bara vad du redan vet. Det är lika bra att krossa den igen, och lämna spegelglasen där dom ligger, för man får ändå aldrig ut något av att sätta ihop dom igen.

Du, du försvinner väl inte? Lova att du tar med dig mitt mobilnummer om du drar nånstans.

Jag drog ut till Västerås igen för några dagar sen, för att bygga på krogen vi ska driva på Ödesväv.



Två pojkar sida vid sida mot en betongvägg i ett garage. Svärd i hand, och våra blickar möts. Knogar mot knogar, jag är så otroligt glad att se dig igen. Du är ju den enda som kunde möta mig som en jämlike i strid. Du är den bästa bror jag någonsin har haft, och jag känner mig hel hos dig. Jag är så lycklig över att fortfarande ha dig efter allt som har hänt. Över att vi fortfarande kan göra sånt här.


Jag älskar pojk-par i animé. Dom påminner mig alltid om oss två. Särskilt Naruto och Sasuke. När jag ser dom minns jag alltid hur du kom till mig i vintras, när jag hade bestämmt mig för att jag var en vedervärdig person, och att jag inte förtjänade varken dig eller alla andra jag älskade. Jag var en egoist, en äcklig människa, en ensamvarg. Och jag skulle leva som en, helt för mig själv. Jag hade fått dig utan att förtjäna dig. "Sakura" kom springande, men jag skrämde bort henne. Sen kom du, och du vrålade mitt namn efter mig så att det ekade. Du sa åt mig att fortsätta kämpa, men jag hade redan fått för mig att det var för sent. Våra klingor svepte i stolta hugg och möttes i en gnista, ett kort ljus i mörkret, som dog innan det ens hunnit födas. Du sa att alla går sin egen väg innan du gick, och bad tyst att jag skulle välja rätt väg, en väg där vi kunde vara tillsammans. Jag såg det i dina underbara mörka ögon.


Jag fyllde sjutton och bestämmde mig för att det fick vara nog. Jag skulle ta mitt eget liv. Revolvern låg laddad och klar på mitt rum, och jag vandrade iväg för att be alla som betytt mycket för mig om förlåtelse för att jag aldrig var den ni förtjänade. Men ingen gjorde mig illa när jag stod där på mina knän. Det var så många som trodde på mig, så många som trodde att jag kunde vara någon bättre om jag bara fick en chans till. Döden blev en mindre mäktig fiende, och jag lät magnumen vara för en natt. Och en natt till. Och sen en till. Nätterna blev fler, och chanserna att ångra ett gammalt liv blev fler för varje gång jag träffade er, träffade dig.

Jag vet inget som känns så bra som att kyssa dig. Tänk att vi måste vara fulla, men om det är vad som krävs så offrar jag gladeligen mina sinnen för dig. Jag skulle offra vad som helst för dig, mitt liv om det så krävdes av mig.

Jag brännmärktes när jag föddes. Mörkret brändes i mitt hjärta. Det gjorde mig stark, och jag använde den styrkan till att knuffa undan dom som kunde stått mig nära. Men jag lärde mig tids nog att man kan använda två starka armar till att hålla om någon man älskar, istället för att alltid slåss och kämpa.

För vi är bara envingda änglar. Vi kan endast flyga om vi håller om varandra.

Ni räddar mig från att känna ingenting. Ni räddar mig från kylan och ensamheten.

Never seen you, I don't even know your name
but still I believe

That you are gonna save me
somehow I got a notion
Just a little affection on this cold and windy road
Save me from a state of unemotion
Just a little affection on this windy road

Att vara strykarkatt är inte lätt. Man har så många man måste stryka iväg till, så många man tillhör. Det är inte lätt att alltid dyka upp, men jag lovar att jag ska göra mitt allra yttersta i sommar för att välja er när mitt hjärta slits åt olika håll. Och även om jag inte är där så ska ni veta att jag alltid tänker på er.

Tack, Vanja. Tack för att du fick mig att se in i mitt hjärta ikväll. Tack för att du finns och så.

En vacker dag kanske jag kan bli ens hälften av vad du är.

<3

Exil.

Have you ever been alone in a crowded room?


Jag har. Så sent som igårkväll. Jag hade ett helt rum fullt med vänner som jag saknat, och äntligen fick träffa igen.

Är du emo ikväll, Stordal?
Nej, jag är psykiskt störd. Ungefär som en psykopat, skulle man kunna säga.


Jag har en störning som heter Asperger syndrom. Det är väldigt svårt att förklara, men jag tänker försöka ändå. Jag är trots allt inte den sortens snubbe som kastar in handduken.

Min störning innebär ganska mycket, men en av dom sakerna är att, tja, det är ungefär som om jag har min egen lilla värld. Som jag försvinner i ibland, eller jävligt ofta egentligen. Och det kan verkligen hända precis när som helst. Den tar tag i mig, och håller mig i sitt järngrepp.

Och i den är jag helt ensam. Oavsett hur många som ställer sig vid min sida så står jag ensam.

They call kids like us viscious and carved out of stone. But for what we become, we just feel more alone

Jag irrar bort mig i mitt inre, och för omvärlden ser jag bara överdrivet fundersam ut.

Mitt inre är inte ett särskilt fint ställe. Bara alldeles svart och taggigt och kladdigt. Jag spenderar helst av allt så lite tid där som möjligt, men det är tyvärr inte upp till mig. Så varje gång jag försvinner sjunker mitt humör nästan omedelbart, och det mesta känns hopplöst och kallt. Oavsett vad folk säger så når det lixom inte fram, och jag blir jävligt deppig av att vara ensam. Det är inte så roligt som man kanske tror.

Why try to fit in when you were born to stand out?

Så nej, jag glömmer inte bort er kärlek, mina vänner. Aldrig. Det hände en gång, men jag lovade mig själv att jag inte skulle låta det hända igen. Och styrkan finns alltid där. Min störning gör mig onaturligt envis, så där det saknas styrka kan jag lägga min vilja bakom. Och då är ingenting omöjligt.

Det är inte det att jag glömmer bort kärleken. Saken är den att den bara inte når fram, för jag är egentligen aldrig där helt och hållet.



Susning.nu har en ganska bra idé om vad det hela innebär.
Man är även oemottaglig för subliminala budskap i reklam och subtilt manipulativa människor. Dock är man samtidigt känslig för livets stötar och utvecklar lätt fobier och tvångshandlingar, samt måste trugas för att orka lära sig saker som inte ligger innanför ens snäva intressesfär. En människa med Asperger syndrom har nära till ångest, depression och självförintelse - en livskris kan vara nog för att man ska mista tron på livet över huvud taget.

Vi är förbannat känsliga. Man skulle kunna säga att vi helt enkelt känner saker mycket mer än vad normala människor gör. Det är som att vi har större hjärtan, men ingen aning om hur vi ska tygla dom.

Den ovanstående beskrivningen stämmer särskilt överens med min störning. Jag har förbannat lätt för ångest, depressioner och för att bryta ned mig själv. Men det är samtidigt väldigt lätt för mig att bli glad igen, det krävs verkligen inte mycket alls, och det är bara förvirrande. Jag menar, "Hallå, jag mådde ju jättedåligt för bara nån minut sen ju? Vad är det här?". Humörsvängningar är bara jobbigt.

Mina depressioner kännetecknas av en sak som händer väldigt tidigt närhelst en inträffar, och det är att min aptit försvinner helt. Katarina brukar klaga på att jag är nån slags jävla anorektiker, men hon vet egentligen inte ens hälften av vad som orsakar det. Problemet är naturligtvis att när kroppen inte får näring så förbränner den fett. Men innan dess ger den sig på musklerna. Och på sistone har mina armar börjat bli mycket tanigare sen i vintras, eftersom jag trots allt också slutat träna dom. Men jag återupptog styrketräningen igår, och jag kan säga att jag verkligen känner mig mycket bättre nu. Det känns som att jag inte har slösat bort dagen utifall jag bara vaknar med en riktigt brutal träningsvärk nästa morgon.

Efter att ha surfat runt på några sajter om Asperger Syndrom en stund så upptäcker jag en ganska lustig trend ibland aspergare. Dom flesta lindrar sin störning genom att röka på. Vilken fantastisk jävla planta.

Nåväl.

Jag är brännmärkt sedan födseln, och kommer vara det ända tills jag avlider.

Jag tycker verkligen inte om när han tittar på mig med dom där valpögonen, som för att säga att han hatar att se mig sådär. Men jag gillar inte heller när det händer, och jag önskar verkligen att det fanns något jag kunde göra för att stoppa det.

Vad jag försöker säga är helt enkelt att det här inte behöver vara någon annans problem. Det bör bara vara mitt egentligen.

Så jag tror jag ska hålla mig undan ett tag från och med nu. Stryka runt lite, antagligen till Västerås. Träffa Emma och se om hon vet nånting om ärrade själar, och om dom någonsin kan leva i något annat tillstånd än sin egen ofrivilliga exil. Och ringa farsan för att ställa honom mot väggen.

Så nu vet ni varför jag är så förbannat jobbig jämt.

Och varför jag, kort sagt, inte är med längre.



Sådär. Nu har ni en till av mina hemligheter. Jag blev ju trots allt utmanad av Nyllet. Jag skrev en i förra inlägget också, men den står skriven i svart bläck.


Och om ni ursäktar så har jag en rival som måste hedras. Hon har trots allt lyckats lura döden ett år till.

We spit in the face of death for another day.

Lejonhjärta.

Jag vet att en bunt skrivna ord i kommentarerna till din blogg inte har någon som helst kraft, men jag försöker.

Himmelen byggdes inte för oss, så försök inte flyga dit.

Han var en av dom jag såg mest upp till för han vägrade ta skit för att vara annorlunda. En inspirationskälla...

Alla ser vi att Stordal är på botten, men vad ska vi göra åt det? Den mannen ÄR faktiskt en Strykarkatt. Alla har vi val att göra, både i verkligheten och inom oss själva.

Men tja, om det var enda sättet att få dig att stanna var det värt det.

Kämpa på, mannen. Det är aldrig kul att inse att ens liv är ganska mycket av ett levande helvete ibland, och att de saker man lägger ned sin tid på, i slutändan kanske inte var värda så mycket, trots allt. Men det är vår egen syn på saker och ting som avgör deras värde.

Det var lite tomt utan dig mannen, jag stod liksom och väntade mig att någon pekade mig i röven och mumlade något om ”mustiga män” när jag satte upp tältet

Tur att man har såpbubblor som kan muntra upp en mellan kallsuparna.



Ord. Kraftfulla ord, och sen lilla Yotsuba med ett lejon också.

Bara för att.

Ikväll kommer känslorna inte lätt. Inte orden heller.


Jag gick sönder för ett litet tag sen. När orättvisorna blir för mycket så knäcks jag, som en jävla kvist. Men till skillnad från andra så bryter jag inte ihop och grinar som nån fjantig emo, herresatan nej, jag blir bara förbannat aggressiv.

Så jag sa några ganska elaka saker. Och brydde mig inte när jag kanske borde ha gjort det. Men det viktiga att förstå om det här är att jag inte är ledsen för det. Det är såhär det blir. Jag kan bara lyfta hela världen på mina axlar så länge innan jag fått nog. Innan jag börjar undra varför jag gör det. Det brukar hända mig ibland, men inte alls lika ofta sen jag fyllde sjutton. Det är väl därför det blev så illa just den här gången.

Jag kom emot dig med svärd i hand. Du stod barbröstad och väntade på mig.

Jag stannade när jag såg ärret som sträckte sig tvärs över bröstet på dig.

Jag lossade på bältet, och lät min kimono falla för att blotta mitt eget. Mitt eget ärr.

Sen sa jag första stycket ur någonting jag fick höra för länge sedan.

"He tastes like you..."

Och som jag trodde så hade du också hört det. För du avslutade det åt mig.

"...Only sweeter.".

Det var den natten jag svor att jag aldrig skulle skada en annan människa. För i vredens ögonblick vet vi verkligen inte vad vi egentligen gör. Vi tror oss veta, men vi har verkligen ingen aning. Jag hade ångrat mig, så mycket är jag säker på. Och vad har jag för rätt att kalla mig för ronin, när en krigare i själva verket ska anfalla med hela sitt hjärta bakom hugget, inte bara sin ilska?


Farsan var här. Jag ville smälla till honom.

Och sen en gång till. Och en gång till. Och en gång till, ända tills han inte rör sig eller andas längre.

Jag lät bli. För mig var det en seger. En jävligt stor seger. Om du kan hindra dig själv från att göra något som du egentligen har all rätt i världen att göra, då finns det inget som är omöjligt för dig. Inget.

Han är en av dom människor som får mig att lacka ur ordentligt. För det är inte att han skiter fullständigt i mig och aldrig håller sina löften som gör mig arg. Jag behöver inte honom. Jag kan ta hans jävla känslomässiga smällar.

Saken är den att han gör samma saker mot min syrra Emma. Man får såra mig på vilka sätt man än vill, mig kvittar det för. Men gör du illa någon som jag tycker om så har du gått över gränsen. Rejält.



Va jobbigt. Men vad bra att du..ja fortsätter paddla!

Det verkar som att jag alltid gör det. Genom ren viljestyrka lyckas jag hålla huvudet över vattenytan, på något sätt. Men för att vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad du menar. Jag ser för tillfället iallafall inget bra i det här. Jag ser inga såpbubblor, och inte ens nått gift att bedöva mig med. Det är förbannat vad man fortfarande fryser, trots att det är vår.

Varje natt så väger jag livet i ena handen, och min magnum i den andra.


Vad som än händer så ska ni fan veta att ni är bäst. Det finns inga så vackra som ni, inga jag är så kär i. Inga i hela världen. ^^

Egentligen skulle jag vilja ha med en pojke och en flicka till på den där bilden. För då skulle lixom alla vara med.

Men dom är för upptagna med så mycket bättre saker för att egentligen orka hänga med jobbiga töntar som oss.


Nu får det vara nog. Jag behöver nån att röka med. Jag drar till Alle.


See you at the crossroads, kids.


<3