Det är förbannat stört helt enkelt.

Jag är inne på msn, Emma berättar om någon katastrof som har hänt henne, men jag lyssnar inte ens, och svarar bara halvhjärtat.

För jag sitter och surfar runt på folks bloggar. Och insikterna kommer en efter en. Insikter om livet, hjärtan, höfter, vänner, äventyr, sår och kärlek.

Jag har inte ens kollat mina bloggar den här veckan, förens nu då. Jag har varit stenad som ett jävla as. Det är svårt att komma ihåg saker då. Jag glömde tillochmed bort att skolan började i måndags. Fick en gratis lovdag, vad jag nu använde den till...

Jag står vid fönstret, det regnar, och jag försöker desperat klösa efter ord att skriva ned den där känslan jag fick när det hände, det där med Emma och msn och bloggar. Det är helt mörkt, jag är ensam hemma, och inga lampor är tända i hela huset. Jag har en kopp halvsvalnat kaffe, och funderar på att ta en promenad bara för att känna på det, regnet altså.

Det där högst upp på sidan är en bild. En förbannat fin bild jag hittade på Hennings blogg. Nu tänkte jag berätta precis vad bilden föreställer också.

Den föreställer ett sammanträffande.

Ett enda gigantiskt jävla sammanträffande, en tillfällighet, nånting som egentligen inte borde ha hänt rent logiskt sett, men som blev förbannat vackert medans det varade.

Det är helt okej att tycka om något så mycket att du aldrig vill att det ska ta slut.

Det är däremot förbannat dåligt att inte kunna släppa det när det faktiskt är över. Fast det är väl inte så konstigt egentligen att jag inte kunde det. Jag hade aldrig känt något som det där. Jag är i grund och botten en ensamvarg, och jag hade fått känna en gemenskap, och mycket mer än så, från det här underbara sammanträffandet.

En explosion av dräggande, känslor, härliga människor, särskilda stunder och grymt sköna möten. Men precis som allt ljus så bleknar det och släcks. Ett irrbloss kan bara leva så länge innan det råkar släcka sig självt, när det flyger in i sin spegelbild på vattenytan.

Alla kör sin grej nu för tiden. Jag menar, vi finns ju fortfarande i vårat lilla "bloggargäng", men jag kunde bara inte sluta glo på askan efter irrblosset. Eftersom den lågan vände uppochned på hela min verklighetsuppfattning, och öppnade mina ögon. Jag var bara ännu ett angry-white-kid-with-a-grude-against-everything. Men jag kunde vara så mycket mer, vara mig själv.

Det har gått ett år och förbannat mycket har hänt. Alla har förändrats. Vissa har försvunnit, men i grund och botten är vi väl alla kvar? Men alla har förändrats så otroligt mycket.

Jag ser en grabb som är rädd för att växa upp.

Jag ser en lirare som lärde sig att leva, och är för upptagen med livet för att faktiskt skriva något.

Jag ser en kille som ser allt, och alla. Och känner något för alla som korsar hans väg.

Jag ser en flicka som dom inte ens borde kunna vidröra. Hon är en drottning och du är, så vitt jag vet, ingen jävla kung.

Jag ser en pojk som bara vill att dom ska se honom också, för han är ju där, eller hur? Kanske. Han verkar tveksam ibland.

Och jag ser många många fler, och känner hur dålig jag är i jämförelse. Det känns som att jag verkligen inte har kommit långt, trots att det varit så länge och att så mycket har hänt. Det kan iochförsig bero på att jag inte började bearbeta mitt liv hitills och trassla ut allt förens jag började skriva i "Strykarkatt". Det känns som om jag bara behöver reda ut det först innan jag kan börja om igen.

Strike us like matches

cause everyone deserves the flames




We only do it for the scars and stories

not the fame


At least everyone is trying

everyone is shining

Everyone deserves the flames

but it's such a shame

Such a shame

Ikväll önskar jag verkligen att jag kunde hälla en massa tändvätska över mig själv, och tända på, för ni förtjänar allihopa att få värma er vid flammorna.

Och jag önskar att det fanns någonting jag kunde göra för att inte vara så förbannat feg.

Du ler åt vad du minns, mannen.

Jag minns hur jag log.

Men det är inte som att jag inte ler längre. Tvärtom, det bara kommer svårare. Man är väl inte lika naiv längre, antar jag.


Det var en för vacker natt, jag var bara tvungen att gå ut och känna på regnet ikväll trots allt. Och en rejält skum grej hände.

Det luktade vår. Det var bäckmörkt, sådär som det blir på månlösa nätter. Aprilregn är fint för man kan vara ute i det utan att frysa kuken av sig. Så jag bestämde mig för att sätta mig och gunga en stund i en lekpark, rensa tankarna och kanske se efter om jag behöver skriva mycket mer ikväll egentligen. Visst, jag horar ut mitt hjärta för några kommentarer, kanske en blick eller två åt mitt håll. Vad gör man inte? Men det är ju inte allt som borde skrivas ned. Tvärtom, det mesta jag känner är ganska fjantigt. Om världen drevs av fåniga förtryckta känslor och oärlighet så skulle det finnas mängder med prisjägare för oss pojkar.

Men hursomhelst.

Jag gick ned till lekparken vid kvarteren där Ulf bor. Där man brukade hänga i mellanstadiet, när man snattat godis på favvan efter musiklektionerna. Jag kände mig redan lagom nostalgisk, så det vore bara det perfekta sättet att spendera kvällen på. Men jag kom aldrig längre än till grusgången.

Grusgången går mellan två hus, så man måste antingen veta vart den leder eller så måste det vara ljust nog för att man ska kunna se. Men jag kunde inte så särskilt långt, inte ens halvvägs fram. Så jag stannade där i skenet av den sista gatlyktan innan mörkret jag var tvungen att korsa för att få gunga. Men jag kom aldrig längre än så, för jag såg något på vägen framför mig, alldeles så att regnvattnet fick det att blänka i gatlyktans sken.


Det var en sån där trästock som staket brukar sitta på, en sånndär som sitter mellan staketraderna och som vanligtvis brukar gå ned i marken, men den satt inte på något staket, den bara låg där och blänkte i ljuset. Jag tänkte "Heh, det är nästan som om någon har plaserat den där målmedvetet så att jag ska upptäcka den, men inte uppenbart nog för att se fejkat ut." Och då var jag tvungen att stanna och vända mig om. Hela situationen hade blivit sjukt Silent Hill helt plötsligt. Jag menar, det var verkligen som om någon spelprogrammerare hade tänkt "Okej, i den här cutscenen blir Stordal nostalgisk och går till en lekpark, alldeles innan lekparken ska det ligga ett nytt vapen. Inget fancy, bara en rejäl jävla träpåk alldeles på gränsen till mörkret. Något som spelaren kan tänka "This might come in handy." om och equip'a innan han ger sig på bossen i lekparken."

Smått autistisk, eller Apserger-barn, som jag är så har jag inte svårt för att tänka så. Tvärtom, sånt där händer mig ganska ofta. Och när min fantasi skenar iväg på Silent Hill bossar, tja, då blir jag tvungen att gå därifrån. Jag menar, tänk om det är den här gången som min tillfälligt förvrängda verklighetssyn visar sig vara korrekt? Jag vill inte precis ge en gigantiskt muterad Åkesson-zombie som sprutar frätande Multi-Fläns™ ur öronen däng i en lekpark. Jag ville faktiskt bara gunga en stund i regnet och lukta på våren!



Och efter att ha skrivit ned allt det här så verkar det bara så mycket mindre. Som om jag tar all skit och trycker ihop det till en liten boll och slänger iväg det, lite sådär lagom långt så att jag vet var jag kan hitta den igen, om det behövs.

Jag har störda idéer, störda vanor, störda störningar, störda känslor från störda minnen om störda saker.



Men ikväll känns det mindre överväldigande. ^^