Exil.

Have you ever been alone in a crowded room?


Jag har. Så sent som igårkväll. Jag hade ett helt rum fullt med vänner som jag saknat, och äntligen fick träffa igen.

Är du emo ikväll, Stordal?
Nej, jag är psykiskt störd. Ungefär som en psykopat, skulle man kunna säga.


Jag har en störning som heter Asperger syndrom. Det är väldigt svårt att förklara, men jag tänker försöka ändå. Jag är trots allt inte den sortens snubbe som kastar in handduken.

Min störning innebär ganska mycket, men en av dom sakerna är att, tja, det är ungefär som om jag har min egen lilla värld. Som jag försvinner i ibland, eller jävligt ofta egentligen. Och det kan verkligen hända precis när som helst. Den tar tag i mig, och håller mig i sitt järngrepp.

Och i den är jag helt ensam. Oavsett hur många som ställer sig vid min sida så står jag ensam.

They call kids like us viscious and carved out of stone. But for what we become, we just feel more alone

Jag irrar bort mig i mitt inre, och för omvärlden ser jag bara överdrivet fundersam ut.

Mitt inre är inte ett särskilt fint ställe. Bara alldeles svart och taggigt och kladdigt. Jag spenderar helst av allt så lite tid där som möjligt, men det är tyvärr inte upp till mig. Så varje gång jag försvinner sjunker mitt humör nästan omedelbart, och det mesta känns hopplöst och kallt. Oavsett vad folk säger så når det lixom inte fram, och jag blir jävligt deppig av att vara ensam. Det är inte så roligt som man kanske tror.

Why try to fit in when you were born to stand out?

Så nej, jag glömmer inte bort er kärlek, mina vänner. Aldrig. Det hände en gång, men jag lovade mig själv att jag inte skulle låta det hända igen. Och styrkan finns alltid där. Min störning gör mig onaturligt envis, så där det saknas styrka kan jag lägga min vilja bakom. Och då är ingenting omöjligt.

Det är inte det att jag glömmer bort kärleken. Saken är den att den bara inte når fram, för jag är egentligen aldrig där helt och hållet.



Susning.nu har en ganska bra idé om vad det hela innebär.
Man är även oemottaglig för subliminala budskap i reklam och subtilt manipulativa människor. Dock är man samtidigt känslig för livets stötar och utvecklar lätt fobier och tvångshandlingar, samt måste trugas för att orka lära sig saker som inte ligger innanför ens snäva intressesfär. En människa med Asperger syndrom har nära till ångest, depression och självförintelse - en livskris kan vara nog för att man ska mista tron på livet över huvud taget.

Vi är förbannat känsliga. Man skulle kunna säga att vi helt enkelt känner saker mycket mer än vad normala människor gör. Det är som att vi har större hjärtan, men ingen aning om hur vi ska tygla dom.

Den ovanstående beskrivningen stämmer särskilt överens med min störning. Jag har förbannat lätt för ångest, depressioner och för att bryta ned mig själv. Men det är samtidigt väldigt lätt för mig att bli glad igen, det krävs verkligen inte mycket alls, och det är bara förvirrande. Jag menar, "Hallå, jag mådde ju jättedåligt för bara nån minut sen ju? Vad är det här?". Humörsvängningar är bara jobbigt.

Mina depressioner kännetecknas av en sak som händer väldigt tidigt närhelst en inträffar, och det är att min aptit försvinner helt. Katarina brukar klaga på att jag är nån slags jävla anorektiker, men hon vet egentligen inte ens hälften av vad som orsakar det. Problemet är naturligtvis att när kroppen inte får näring så förbränner den fett. Men innan dess ger den sig på musklerna. Och på sistone har mina armar börjat bli mycket tanigare sen i vintras, eftersom jag trots allt också slutat träna dom. Men jag återupptog styrketräningen igår, och jag kan säga att jag verkligen känner mig mycket bättre nu. Det känns som att jag inte har slösat bort dagen utifall jag bara vaknar med en riktigt brutal träningsvärk nästa morgon.

Efter att ha surfat runt på några sajter om Asperger Syndrom en stund så upptäcker jag en ganska lustig trend ibland aspergare. Dom flesta lindrar sin störning genom att röka på. Vilken fantastisk jävla planta.

Nåväl.

Jag är brännmärkt sedan födseln, och kommer vara det ända tills jag avlider.

Jag tycker verkligen inte om när han tittar på mig med dom där valpögonen, som för att säga att han hatar att se mig sådär. Men jag gillar inte heller när det händer, och jag önskar verkligen att det fanns något jag kunde göra för att stoppa det.

Vad jag försöker säga är helt enkelt att det här inte behöver vara någon annans problem. Det bör bara vara mitt egentligen.

Så jag tror jag ska hålla mig undan ett tag från och med nu. Stryka runt lite, antagligen till Västerås. Träffa Emma och se om hon vet nånting om ärrade själar, och om dom någonsin kan leva i något annat tillstånd än sin egen ofrivilliga exil. Och ringa farsan för att ställa honom mot väggen.

Så nu vet ni varför jag är så förbannat jobbig jämt.

Och varför jag, kort sagt, inte är med längre.



Sådär. Nu har ni en till av mina hemligheter. Jag blev ju trots allt utmanad av Nyllet. Jag skrev en i förra inlägget också, men den står skriven i svart bläck.


Och om ni ursäktar så har jag en rival som måste hedras. Hon har trots allt lyckats lura döden ett år till.

We spit in the face of death for another day.