Stordal ain't a quitter.

Jag ska mönstra den 24 januari.

Innan dess måste jag sluta röka.

Och börja träna stenhårt. Jag måste verkligen höja min kondition innan dess.

Jag måste dessutom styrketräna.

Och ta igen två terminers skolarbete under den kommande vårterminen på grund av mitt sammanbrott.

Martin keeps leavin on us, he said he'd be back
He pinky promised, I don't think he's honest

Allt detta måste jag göra samtidigt som jag bär på min jävla depression. Yeah, läkarna och psykologerna kunde inte göra mycket för mig. Så jag gav dom en av dom bästa teaterföreställningar jag någonsin gjort, och dom skrev ut mig.

Dom säger att det kommer bli svårt.

Svårt?

Just fucking watch me.



If i've got to scream until i have half a lung
If i have half a chance, ill grab it!


Martin, run.

Stordal orkar inte mer. Åt helvete med honom.

Vad fan är det du väntar på, Martin?

Jag vet inte.



Och när du inte svarade så insåg jag att jag nog inte kommer att ta mig ur det här.

När du uppför dig som en jävla idiot. När du sprider misär där det skulle finnas kärlek. När du inte längre hör vad dom säger. När dom inte vill höra dina värdelösa ursäkter längre.

Då får det vara nog. Då är det dags att det blir man av dig. Då är det fan dags att du tar ditt ansvar.

Jag älskar er. Det är därför det känns så tungt.

Så i måndags stålsatte jag mig. Gick upp på mitt rum. Lade fram sömnpillren José gav mig, en halv flaska rom, och knöt en snara.

Som Katarina skulle ha sagt om allt i förra inlägget, och förra helgen: Gå och häng dig då.

Det känns tillräckligt oldschool på något sätt. En av mina korkade polare lärde mig i högstadiet hur man självmant förlorar medvetandet. Det var helt idiotsäkert. Inget kunde komma i vägen.

Trodde jag.


Pliktskyldigt drog jag ut till täby eftersom jag trots allt hade en tid bokad med Jenny. Som det fega kräk jag är började jag såklart skaka och hyperventilera när timmen närmade sig sitt slut. Jag visste ju vad som väntade mig där hemma.

En sak led till en annan och vid slutet av kvällen var jag borta på södersjukhusets psykakut. Jag bröt ihop, berättade för psykologen och läkaren som tilldelats mig hur saker och ting såg ut och vad jag tänkt göra åt det. Dom gav mig högvis med piller, och lade sedan in mig i onsdags. För tillfället är jag hemma över helgen.

Det känns rätt värdelöst egentligen. Jag tror inte dom kan göra något. Depressionen och aggressionerna har blivit min norm. Jag har glömt bort såpbubblor, dumlen och kärleken. Men jag tänkte ändå ge dom en chans. Så just nu sitter jag och knaprar lugnande som om dom vore vingummin. Jag kan av någon anledning inte hjälpa att känna att dom förnekade mig mig värdighet. Jag skulle ju äntligen ta mitt ansvar. Allt skulle bli bra igen. Fuck it.

Jag träffade en flicka som av någon anledning gillade mig. Jag fattar inte varför. Hon hette Julia. Hon gav mig en teckning som jag inte får öppna förens på Julafton. Det hela var så förbannat gulligt. Man blir fan illamående.


Snaran ropar på mig, men efter en handfull tabletter är jag för slö för att ens resa på mig. Om några timmar tar jag resten av dom och däckar en stund. Vilket jävla liv. Vilket jävla sätt att leva.


Jag ska tillbaka till Södersjukhuset imorgon. Då börjar utredningen.

Whatever.



Ha det roligt, alla som fortfarande läser.

Kriminell.

Det blir inga långa, djupa utläggningar ikväll, trots att det var så länge sen sist. Jag orkar bara med ytan ikväll.

En, två, tre...

Fyra, fem, sex...


Jag står framför spegeln och räknar ärren...

Vet ni vad? Nu får det fan vara nog. Slut på alla jävla metaforer och symboler för hur fan jag känner! Jag är ingen poet. Time to come clean.


Sen nån gång under sommaren har jag pendlat mellan ilska och knutna nävar till



fullständig förtvivlan, skakningar och att konstant behöva hålla tillbaka spyorna. Det är därför jag inte har bloggat. Det är svårt att skriva med knutna nävar. Det är svårt att skriva med skakande händer.


Det är ett kärlekskalas på lördag. Jag tänker inte dricka för mycket den här gången. Gör jag det så är jag allt jag hatar. Det fnns kort sagt inget att oroa sig över. Jag har bestämt det.

Ska träffa min psykolog imorgon. Jenny heter hon. Vi får se vad hon kan göra. Vad hon kan ge mig. Jag misstänker nämligen starkt att det finns namn och bokstavskombinationer för mina problem. Att det är något kliniskt. Hon måste bara få höra allt. Inte ens ett proffs kan hjälpa dig om du inte berättar hela sanningen.

Jag har två vänner som jag har jävligt skumma relationer till. Jag gav dom båda mitt ord på två saker. Jag har inte brutit löftena sen jag avlade dom.

Jag ska aldrig ta dom tyngre grejerna.

Jag ska aldrig ta något gift igen.

Men vad är löften värda när man mått såhär i flera månader? Vad fan är ett löfte? Vilken tom jävla gest. Fuck it. Vill inte Jenny hjälpa mig så har jag inget annat val än att hjälpa mig själv.




Jag tycker bara inte om att inte veta utifall det blir ett lyckligt slut efter allt det här. Man blir trött av det. Man tappar modet.



Man börjar fundera på utvägar.