Läskig.
Jag träffade Katarina idag. Drog på mig min gamla Criminal Damage jacka som jag inte haft på mig sen innan i somras och ett par skinnbrallor. Det blev najs. Förbannat najs. Jag såg ut som någonting ur ett Yu-gi-oh avsnitt, men jag gillar det. Åandrasidan är jag ju besatt av hela bishōnen skönhetsidealet. Narcissist Javisst™.
Vi gick och tittade på en utställning av Alphonse Mucha. Jag kan säga så mycket som att den mannen visste vad en kvinna är. Han hade förstått något. Han såg dom som naturväsen, något nästan gudomligt. Hans målningar var förbannat vackra. Nästan lika vackra som tanken bakom dom.
Jag tycker om att vara med dig, Martin.
Men vad bra att du tycker det! Jag brukar alltid bli så ängslig över sånt när jag hänger med folk. Jag känner lixom aldrig att jag på något sätt bidrar med något.
Vi kom in på mitt mindervärdeskomplex. Hur jag precis som många andra inte inser mitt eget värde. Jag antar att det är därifrån mina fjolliga och narcissistiska drag kommer ifrån. Min bessathet vid mitt kroppsliga utseende, helt enkelt. Är man åtminstone vacker så är man väl alltid värd något, eller hur? Men jag tror att jag börjar förstå vad hon menar. Jag måste verkligen lära mig att be folk om hjälp. Jag är för mycket ensamvarg för mitt eget bästa.
Och man kan rota i timmar efter orsaker, saker att skylla på och tillochmed peka ut precis vart allt gick snett, men i slutändan så har det ingen betydelse. Det här är verkligheten och du kan antingen acceptera det och göra någonting åt den, eller så kan du ge upp på den. Men har man en gång gett upp på verkligheten så har man begränsat sig själv. Man har begränsat sig själv och flytt som en skröplig ynkrygg. Och ju mer man förnekar den destå närmare kommer den, och ju mer stöter man bort den. Och till slut ger man upp mer och mer och mer och mer.
Och efter ett tag så är det inte bara du som tröttnar, utan andra som tröttnar och ger upp också.
Det kan du ge dig fan på.
Vi gick och tittade på en utställning av Alphonse Mucha. Jag kan säga så mycket som att den mannen visste vad en kvinna är. Han hade förstått något. Han såg dom som naturväsen, något nästan gudomligt. Hans målningar var förbannat vackra. Nästan lika vackra som tanken bakom dom.
Jag tycker om att vara med dig, Martin.
Men vad bra att du tycker det! Jag brukar alltid bli så ängslig över sånt när jag hänger med folk. Jag känner lixom aldrig att jag på något sätt bidrar med något.
Vi kom in på mitt mindervärdeskomplex. Hur jag precis som många andra inte inser mitt eget värde. Jag antar att det är därifrån mina fjolliga och narcissistiska drag kommer ifrån. Min bessathet vid mitt kroppsliga utseende, helt enkelt. Är man åtminstone vacker så är man väl alltid värd något, eller hur? Men jag tror att jag börjar förstå vad hon menar. Jag måste verkligen lära mig att be folk om hjälp. Jag är för mycket ensamvarg för mitt eget bästa.
Och man kan rota i timmar efter orsaker, saker att skylla på och tillochmed peka ut precis vart allt gick snett, men i slutändan så har det ingen betydelse. Det här är verkligheten och du kan antingen acceptera det och göra någonting åt den, eller så kan du ge upp på den. Men har man en gång gett upp på verkligheten så har man begränsat sig själv. Man har begränsat sig själv och flytt som en skröplig ynkrygg. Och ju mer man förnekar den destå närmare kommer den, och ju mer stöter man bort den. Och till slut ger man upp mer och mer och mer och mer.
Och efter ett tag så är det inte bara du som tröttnar, utan andra som tröttnar och ger upp också.
Det kan du ge dig fan på.
posted by Reon at 3:17 PM
2 Comments:
Jag säger ju att du verkligen kan blogga!
Och du, om du någonsin får en självmordstanke igen, ring mig så drar vi typ till Belgien. Eller nåt.
Vi vet att allt löser sig
<3
Kämpa på, mannen. Det är aldrig kul att inse att ens liv är ganska mycket av ett levande helvete ibland, och att de saker man lägger ned sin tid på, i slutändan kanske inte var värda så mycket, trots allt. Men det är vår egen syn på saker och ting som avgör deras värde. Säger ditt hjärta åt dig att det där cornflakespaktetet på Konsum är riktigt, riktigt najs, då borde du nog köpa det, också. För det är de små sakerna som gör livet värt att leva.
Att fly från verkligheten innebär inte att man inte kan konfrontera den på nytt. Allt det innebär är att det blir svårare, och mycket, mycket läskigare. Jag står bakom dig om du någonsin skulle behöva min hjälp. Du behövs i min värld, Martin. Alla känner sig små och obetydliga, vissa mer än andra. Men du är inte obetydlig, och kommer aldrig att bli det heller.
Post a Comment
<< Home