Strykarkatt

Titel här

2008-01-31T17:54:00.000+01:00

Kämpa på Martin, som du alltid har gjort.

Haha. Fy fan. Det där blir roligare för varje gång folk skriver det.

Ja, jag trodde på det en gång i tiden. Att nånting skulle hända, att sjukdomen skulle släppa, att tiden verkligen läker alla sår. Men det sinnestillstånd jag befinner mig i är inget brutet ben eller brustet hjärta.

Nej, jag tror inte på det längre.

Så jävla naiv förblir man bara inte.

För tiden går, man prövar allt för att ta sig ur sin depression, men ingenting hjälper. Tankar och känslor utvecklas. Känslor blir tankar, tankar blir känslor. En självmordstanke övergår i en dödslängtan. Man kan helt plötsligt inte beskriva den längre, för helt plötsligt är det en känsla, inte ett kallt övervägande.

Skriva skriva skriva

Jag nedlåter mig inte till det här jag heller, Emilia.

I'll say it proudly.

2008-01-25T22:43:00.000+01:00

I fucking failed. That pretty much seems to be the main thing that i do nowadays.

Du failar så JÄVLA hårt!

It's allright i suppose. But i'll be damned if this manner of failure don't keep you some kind of company.

Red red wine

tuck me in

and be my breakfast

Stordal ain't a quitter.

2007-11-27T21:30:00.000+01:00

Jag ska mönstra den 24 januari.

Innan dess måste jag sluta röka.

Och börja träna stenhårt. Jag måste verkligen höja min kondition innan dess.

Jag måste dessutom styrketräna.

Och ta igen två terminers skolarbete under den kommande vårterminen på grund av mitt sammanbrott.

Martin keeps leavin on us, he said he'd be back
He pinky promised, I don't think he's honest

Allt detta måste jag göra samtidigt som jag bär på min jävla depression. Yeah, läkarna och psykologerna kunde inte göra mycket för mig. Så jag gav dom en av dom bästa teaterföreställningar jag någonsin gjort, och dom skrev ut mig.

Dom säger att det kommer bli svårt.

Svårt?

Just fucking watch me.

If i've got to scream until i have half a lung
If i have half a chance, ill grab it!

Martin, run.

Stordal orkar inte mer. Åt helvete med honom.

2007-11-25T11:44:00.000+01:00

Vad fan är det du väntar på, Martin?

Jag vet inte.

Och när du inte svarade så insåg jag att jag nog inte kommer att ta mig ur det här.

När du uppför dig som en jävla idiot. När du sprider misär där det skulle finnas kärlek. När du inte längre hör vad dom säger. När dom inte vill höra dina värdelösa ursäkter längre.

Då får det vara nog. Då är det dags att det blir man av dig. Då är det fan dags att du tar ditt ansvar.

Jag älskar er. Det är därför det känns så tungt.

Så i måndags stålsatte jag mig. Gick upp på mitt rum. Lade fram sömnpillren José gav mig, en halv flaska rom, och knöt en snara.

Som Katarina skulle ha sagt om allt i förra inlägget, och förra helgen: Gå och häng dig då.

Det känns tillräckligt oldschool på något sätt. En av mina korkade polare lärde mig i högstadiet hur man självmant förlorar medvetandet. Det var helt idiotsäkert. Inget kunde komma i vägen.

Trodde jag.

Pliktskyldigt drog jag ut till täby eftersom jag trots allt hade en tid bokad med Jenny. Som det fega kräk jag är började jag såklart skaka och hyperventilera när timmen närmade sig sitt slut. Jag visste ju vad som väntade mig där hemma.

En sak led till en annan och vid slutet av kvällen var jag borta på södersjukhusets psykakut. Jag bröt ihop, berättade för psykologen och läkaren som tilldelats mig hur saker och ting såg ut och vad jag tänkt göra åt det. Dom gav mig högvis med piller, och lade sedan in mig i onsdags. För tillfället är jag hemma över helgen.

Det känns rätt värdelöst egentligen. Jag tror inte dom kan göra något. Depressionen och aggressionerna har blivit min norm. Jag har glömt bort såpbubblor, dumlen och kärleken. Men jag tänkte ändå ge dom en chans. Så just nu sitter jag och knaprar lugnande som om dom vore vingummin. Jag kan av någon anledning inte hjälpa att känna att dom förnekade mig mig värdighet. Jag skulle ju äntligen ta mitt ansvar. Allt skulle bli bra igen. Fuck it.

Jag träffade en flicka som av någon anledning gillade mig. Jag fattar inte varför. Hon hette Julia. Hon gav mig en teckning som jag inte får öppna förens på Julafton. Det hela var så förbannat gulligt. Man blir fan illamående.

Snaran ropar på mig, men efter en handfull tabletter är jag för slö för att ens resa på mig. Om några timmar tar jag resten av dom och däckar en stund. Vilket jävla liv. Vilket jävla sätt att leva.

Jag ska tillbaka till Södersjukhuset imorgon. Då börjar utredningen.

Whatever.

Ha det roligt, alla som fortfarande läser.

Kriminell.

2007-11-10T16:55:00.001+01:00

Det blir inga långa, djupa utläggningar ikväll, trots att det var så länge sen sist. Jag orkar bara med ytan ikväll.

En, två, tre...

Fyra, fem, sex...

Jag står framför spegeln och räknar ärren...

Vet ni vad? Nu får det fan vara nog. Slut på alla jävla metaforer och symboler för hur fan jag känner! Jag är ingen poet. Time to come clean.

Sen nån gång under sommaren har jag pendlat mellan ilska och knutna nävar till

fullständig förtvivlan, skakningar och att konstant behöva hålla tillbaka spyorna. Det är därför jag inte har bloggat. Det är svårt att skriva med knutna nävar. Det är svårt att skriva med skakande händer.

Det är ett kärlekskalas på lördag. Jag tänker inte dricka för mycket den här gången. Gör jag det så är jag allt jag hatar. Det fnns kort sagt inget att oroa sig över. Jag har bestämt det.

Ska träffa min psykolog imorgon. Jenny heter hon. Vi får se vad hon kan göra. Vad hon kan ge mig. Jag misstänker nämligen starkt att det finns namn och bokstavskombinationer för mina problem. Att det är något kliniskt. Hon måste bara få höra allt. Inte ens ett proffs kan hjälpa dig om du inte berättar hela sanningen.

Jag har två vänner som jag har jävligt skumma relationer till. Jag gav dom båda mitt ord på två saker. Jag har inte brutit löftena sen jag avlade dom.

Jag ska aldrig ta dom tyngre grejerna.

Jag ska aldrig ta något gift igen.

Men vad är löften värda när man mått såhär i flera månader? Vad fan är ett löfte? Vilken tom jävla gest. Fuck it. Vill inte Jenny hjälpa mig så har jag inget annat val än att hjälpa mig själv.

Jag tycker bara inte om att inte veta utifall det blir ett lyckligt slut efter allt det här. Man blir trött av det. Man tappar modet.

Man börjar fundera på utvägar.

Rädda mig.

2007-05-31T11:39:00.000+01:00

Sliskigt och korkat. Men så blir det när man låter det gå för länge innan man skriver igen.

The genius of the hole: no matter how long you spend climbing out, you can still fall back down in an instant.

Jag strök ut till Västerås för att träffa Emma för inte så länge sedan. Det var skönt. Alla mina problem försvann en stund, och det behövdes. Det blev väl inte så mycket sagt, antar jag. Ett kramkalas av episka proportioner, men inte så mycket sagt. Vi glodde på en massa disneyfilmer, och sen fick jag träffa väsarna. Emma är i goda händer när jag inte är där. Det känns bra att veta. Jag gav henne lejonsmycket, och sa åt henne att ge tillbaks det till mig nån gång.

Jag sitter på trappan en stund i min enorma, gamla skejtartröjja.
Det ligger en massa skogar runt området där jag bor, och fåglarna kvittrar sådär som dom alltid gör tidigt på morgonen.
Det märks först nu när allt folk sover hur många dom egentligen är.
Alla andra har gått och lagt sig för flera timmar sen, men jag sitter fortfarande här och utkämpar detta poänglösa krig.
Tänk, det är som om dom sjunger bara för mig. Fan vad egotrippat.

Life was good. A house on the Jersey side across the river.
The smell of freshly cut lawns.
The sounds of children playing.
A beautiful wife and a baby girl. The American dream come true.

But dreams have a nasty habit of going bad when you're not looking.

Och oftast går det så fort att du inte märker det förens det är för sent. Så blinka. Om du vågar.

I knew the appetites of ghosts intimately. They hungered for revenge.

He was trying to buy more sand for his hour glass. I wasn't selling any.

Mine wasn't the most original approach to the problem: An eye for an eye, the oldest principle of revenge. Old as dirt, but still going strong.

You'd find that Lady Luck was really a hooker, and you were fresh out of cash.

There was no glory in this. I hadn't asked for this crap. Trouble had come to me, in big dark swarms. The good and the just, they were like gold dust in this city. I had no illusions. I was not one of them. I was no hero. Just me and the gun, and the crook. My options had decreased to a singular course.

The past is a gaping hole. You try to run from it, but the more you run, the deeper it grows behind you, its edges yawning at your heels. Your only chance is to turn around and face it. But it's like looking down into the grave of your love, or kissing the mouth of a gun, a bullet trembling in its dark nest, ready to blow your head off.

Your past has a way of sneaking up on you. You'll hear broken echoes of it everywhere, like a bad replay. You'll get mad at everyone for reminding you about it, even if it's all in your head.

Igår hittade jag en sida full med Max Payne citat. Spelet är väl helt okej, men det är sakerna som Max säger som gör det så underbart. Det finns en hel del vettigt i vad han häver ur sig. Noir-aktigt som fan, men åandrasidan, vem gillar inte noir-snutar? Tänkte väl det.

The past is a puzzle, like a broken mirror. As you piece it together, you cut yourself, your image keeps shifting. And you change with it. It could destroy you, drive you mad. It could set you free.

Men när allt är sagt och gjort, och du har pusslat ihop din trasiga spegel igen, så är den ändå bara just det, ditt förlutna. Den visar dig bara vad du redan vet. Det är lika bra att krossa den igen, och lämna spegelglasen där dom ligger, för man får ändå aldrig ut något av att sätta ihop dom igen.

Du, du försvinner väl inte? Lova att du tar med dig mitt mobilnummer om du drar nånstans.

Jag drog ut till Västerås igen för några dagar sen, för att bygga på krogen vi ska driva på Ödesväv.

Två pojkar sida vid sida mot en betongvägg i ett garage. Svärd i hand, och våra blickar möts. Knogar mot knogar, jag är så otroligt glad att se dig igen. Du är ju den enda som kunde möta mig som en jämlike i strid. Du är den bästa bror jag någonsin har haft, och jag känner mig hel hos dig. Jag är så lycklig över att fortfarande ha dig efter allt som har hänt. Över att vi fortfarande kan göra sånt här.

Jag älskar pojk-par i animé. Dom påminner mig alltid om oss två. Särskilt Naruto och Sasuke. När jag ser dom minns jag alltid hur du kom till mig i vintras, när jag hade bestämmt mig för att jag var en vedervärdig person, och att jag inte förtjänade varken dig eller alla andra jag älskade. Jag var en egoist, en äcklig människa, en ensamvarg. Och jag skulle leva som en, helt för mig själv. Jag hade fått dig utan att förtjäna dig. "Sakura" kom springande, men jag skrämde bort henne. Sen kom du, och du vrålade mitt namn efter mig så att det ekade. Du sa åt mig att fortsätta kämpa, men jag hade redan fått för mig att det var för sent. Våra klingor svepte i stolta hugg och möttes i en gnista, ett kort ljus i mörkret, som dog innan det ens hunnit födas. Du sa att alla går sin egen väg innan du gick, och bad tyst att jag skulle välja rätt väg, en väg där vi kunde vara tillsammans. Jag såg det i dina underbara mörka ögon.

Jag fyllde sjutton och bestämmde mig för att det fick vara nog. Jag skulle ta mitt eget liv. Revolvern låg laddad och klar på mitt rum, och jag vandrade iväg för att be alla som betytt mycket för mig om förlåtelse för att jag aldrig var den ni förtjänade. Men ingen gjorde mig illa när jag stod där på mina knän. Det var så många som trodde på mig, så många som trodde att jag kunde vara någon bättre om jag bara fick en chans till. Döden blev en mindre mäktig fiende, och jag lät magnumen vara för en natt. Och en natt till. Och sen en till. Nätterna blev fler, och chanserna att ångra ett gammalt liv blev fler för varje gång jag träffade er, träffade dig.

Jag vet inget som känns så bra som att kyssa dig. Tänk att vi måste vara fulla, men om det är vad som krävs så offrar jag gladeligen mina sinnen för dig. Jag skulle offra vad som helst för dig, mitt liv om det så krävdes av mig.

Jag brännmärktes när jag föddes. Mörkret brändes i mitt hjärta. Det gjorde mig stark, och jag använde den styrkan till att knuffa undan dom som kunde stått mig nära. Men jag lärde mig tids nog att man kan använda två starka armar till att hålla om någon man älskar, istället för att alltid slåss och kämpa.

För vi är bara envingda änglar. Vi kan endast flyga om vi håller om varandra.

Ni räddar mig från att känna ingenting. Ni räddar mig från kylan och ensamheten.

Never seen you, I don't even know your name
but still I believe

That you are gonna save me
somehow I got a notion
Just a little affection on this cold and windy road
Save me from a state of unemotion
Just a little affection on this windy road

Att vara strykarkatt är inte lätt. Man har så många man måste stryka iväg till, så många man tillhör. Det är inte lätt att alltid dyka upp, men jag lovar att jag ska göra mitt allra yttersta i sommar för att välja er när mitt hjärta slits åt olika håll. Och även om jag inte är där så ska ni veta att jag alltid tänker på er.

Tack, Vanja. Tack för att du fick mig att se in i mitt hjärta ikväll. Tack för att du finns och så.

En vacker dag kanske jag kan bli ens hälften av vad du är.

<3

Exil.

2007-05-19T00:30:00.000+01:00

Have you ever been alone in a crowded room?

Jag har. Så sent som igårkväll. Jag hade ett helt rum fullt med vänner som jag saknat, och äntligen fick träffa igen.

Är du emo ikväll, Stordal?
Nej, jag är psykiskt störd. Ungefär som en psykopat, skulle man kunna säga.

Jag har en störning som heter Asperger syndrom. Det är väldigt svårt att förklara, men jag tänker försöka ändå. Jag är trots allt inte den sortens snubbe som kastar in handduken.

Min störning innebär ganska mycket, men en av dom sakerna är att, tja, det är ungefär som om jag har min egen lilla värld. Som jag försvinner i ibland, eller jävligt ofta egentligen. Och det kan verkligen hända precis när som helst. Den tar tag i mig, och håller mig i sitt järngrepp.

Och i den är jag helt ensam. Oavsett hur många som ställer sig vid min sida så står jag ensam.

They call kids like us viscious and carved out of stone. But for what we become, we just feel more alone

Jag irrar bort mig i mitt inre, och för omvärlden ser jag bara överdrivet fundersam ut.

Mitt inre är inte ett särskilt fint ställe. Bara alldeles svart och taggigt och kladdigt. Jag spenderar helst av allt så lite tid där som möjligt, men det är tyvärr inte upp till mig. Så varje gång jag försvinner sjunker mitt humör nästan omedelbart, och det mesta känns hopplöst och kallt. Oavsett vad folk säger så når det lixom inte fram, och jag blir jävligt deppig av att vara ensam. Det är inte så roligt som man kanske tror.

Why try to fit in when you were born to stand out?

Så nej, jag glömmer inte bort er kärlek, mina vänner. Aldrig. Det hände en gång, men jag lovade mig själv att jag inte skulle låta det hända igen. Och styrkan finns alltid där. Min störning gör mig onaturligt envis, så där det saknas styrka kan jag lägga min vilja bakom. Och då är ingenting omöjligt.

Det är inte det att jag glömmer bort kärleken. Saken är den att den bara inte når fram, för jag är egentligen aldrig där helt och hållet.

Susning.nu har en ganska bra idé om vad det hela innebär.
Man är även oemottaglig för subliminala budskap i reklam och subtilt manipulativa människor. Dock är man samtidigt känslig för livets stötar och utvecklar lätt fobier och tvångshandlingar, samt måste trugas för att orka lära sig saker som inte ligger innanför ens snäva intressesfär. En människa med Asperger syndrom har nära till ångest, depression och självförintelse - en livskris kan vara nog för att man ska mista tron på livet över huvud taget.

Vi är förbannat känsliga. Man skulle kunna säga att vi helt enkelt känner saker mycket mer än vad normala människor gör. Det är som att vi har större hjärtan, men ingen aning om hur vi ska tygla dom.

Den ovanstående beskrivningen stämmer särskilt överens med min störning. Jag har förbannat lätt för ångest, depressioner och för att bryta ned mig själv. Men det är samtidigt väldigt lätt för mig att bli glad igen, det krävs verkligen inte mycket alls, och det är bara förvirrande. Jag menar, "Hallå, jag mådde ju jättedåligt för bara nån minut sen ju? Vad är det här?". Humörsvängningar är bara jobbigt.

Mina depressioner kännetecknas av en sak som händer väldigt tidigt närhelst en inträffar, och det är att min aptit försvinner helt. Katarina brukar klaga på att jag är nån slags jävla anorektiker, men hon vet egentligen inte ens hälften av vad som orsakar det. Problemet är naturligtvis att när kroppen inte får näring så förbränner den fett. Men innan dess ger den sig på musklerna. Och på sistone har mina armar börjat bli mycket tanigare sen i vintras, eftersom jag trots allt också slutat träna dom. Men jag återupptog styrketräningen igår, och jag kan säga att jag verkligen känner mig mycket bättre nu. Det känns som att jag inte har slösat bort dagen utifall jag bara vaknar med en riktigt brutal träningsvärk nästa morgon.

Efter att ha surfat runt på några sajter om Asperger Syndrom en stund så upptäcker jag en ganska lustig trend ibland aspergare. Dom flesta lindrar sin störning genom att röka på. Vilken fantastisk jävla planta.

Nåväl.

Jag är brännmärkt sedan födseln, och kommer vara det ända tills jag avlider.

Jag tycker verkligen inte om när han tittar på mig med dom där valpögonen, som för att säga att han hatar att se mig sådär. Men jag gillar inte heller när det händer, och jag önskar verkligen att det fanns något jag kunde göra för att stoppa det.

Vad jag försöker säga är helt enkelt att det här inte behöver vara någon annans problem. Det bör bara vara mitt egentligen.

Så jag tror jag ska hålla mig undan ett tag från och med nu. Stryka runt lite, antagligen till Västerås. Träffa Emma och se om hon vet nånting om ärrade själar, och om dom någonsin kan leva i något annat tillstånd än sin egen ofrivilliga exil. Och ringa farsan för att ställa honom mot väggen.

Så nu vet ni varför jag är så förbannat jobbig jämt.

Och varför jag, kort sagt, inte är med längre.

Sådär. Nu har ni en till av mina hemligheter. Jag blev ju trots allt utmanad av Nyllet. Jag skrev en i förra inlägget också, men den står skriven i svart bläck.

Och om ni ursäktar så har jag en rival som måste hedras. Hon har trots allt lyckats lura döden ett år till.

We spit in the face of death for another day.

Lejonhjärta.

2007-05-06T18:45:00.000+01:00

Jag vet att en bunt skrivna ord i kommentarerna till din blogg inte har någon som helst kraft, men jag försöker.

Himmelen byggdes inte för oss, så försök inte flyga dit.

Han var en av dom jag såg mest upp till för han vägrade ta skit för att vara annorlunda. En inspirationskälla...

Alla ser vi att Stordal är på botten, men vad ska vi göra åt det? Den mannen ÄR faktiskt en Strykarkatt. Alla har vi val att göra, både i verkligheten och inom oss själva.

Men tja, om det var enda sättet att få dig att stanna var det värt det.

Kämpa på, mannen. Det är aldrig kul att inse att ens liv är ganska mycket av ett levande helvete ibland, och att de saker man lägger ned sin tid på, i slutändan kanske inte var värda så mycket, trots allt. Men det är vår egen syn på saker och ting som avgör deras värde.

Det var lite tomt utan dig mannen, jag stod liksom och väntade mig att någon pekade mig i röven och mumlade något om ”mustiga män” när jag satte upp tältet

Tur att man har såpbubblor som kan muntra upp en mellan kallsuparna.

Ord. Kraftfulla ord, och sen lilla Yotsuba med ett lejon också.

Bara för att.

Ikväll kommer känslorna inte lätt. Inte orden heller.

Jag gick sönder för ett litet tag sen. När orättvisorna blir för mycket så knäcks jag, som en jävla kvist. Men till skillnad från andra så bryter jag inte ihop och grinar som nån fjantig emo, herresatan nej, jag blir bara förbannat aggressiv.

Så jag sa några ganska elaka saker. Och brydde mig inte när jag kanske borde ha gjort det. Men det viktiga att förstå om det här är att jag inte är ledsen för det. Det är såhär det blir. Jag kan bara lyfta hela världen på mina axlar så länge innan jag fått nog. Innan jag börjar undra varför jag gör det. Det brukar hända mig ibland, men inte alls lika ofta sen jag fyllde sjutton. Det är väl därför det blev så illa just den här gången.

Jag kom emot dig med svärd i hand. Du stod barbröstad och väntade på mig.

Jag stannade när jag såg ärret som sträckte sig tvärs över bröstet på dig.

Jag lossade på bältet, och lät min kimono falla för att blotta mitt eget. Mitt eget ärr.

Sen sa jag första stycket ur någonting jag fick höra för länge sedan.

"He tastes like you..."

Och som jag trodde så hade du också hört det. För du avslutade det åt mig.

"...Only sweeter.".

Det var den natten jag svor att jag aldrig skulle skada en annan människa. För i vredens ögonblick vet vi verkligen inte vad vi egentligen gör. Vi tror oss veta, men vi har verkligen ingen aning. Jag hade ångrat mig, så mycket är jag säker på. Och vad har jag för rätt att kalla mig för ronin, när en krigare i själva verket ska anfalla med hela sitt hjärta bakom hugget, inte bara sin ilska?

Farsan var här. Jag ville smälla till honom.

Och sen en gång till. Och en gång till. Och en gång till, ända tills han inte rör sig eller andas längre.

Jag lät bli. För mig var det en seger. En jävligt stor seger. Om du kan hindra dig själv från att göra något som du egentligen har all rätt i världen att göra, då finns det inget som är omöjligt för dig. Inget.

Han är en av dom människor som får mig att lacka ur ordentligt. För det är inte att han skiter fullständigt i mig och aldrig håller sina löften som gör mig arg. Jag behöver inte honom. Jag kan ta hans jävla känslomässiga smällar.

Saken är den att han gör samma saker mot min syrra Emma. Man får såra mig på vilka sätt man än vill, mig kvittar det för. Men gör du illa någon som jag tycker om så har du gått över gränsen. Rejält.

Va jobbigt. Men vad bra att du..ja fortsätter paddla!

Det verkar som att jag alltid gör det. Genom ren viljestyrka lyckas jag hålla huvudet över vattenytan, på något sätt. Men för att vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vad du menar. Jag ser för tillfället iallafall inget bra i det här. Jag ser inga såpbubblor, och inte ens nått gift att bedöva mig med. Det är förbannat vad man fortfarande fryser, trots att det är vår.

Varje natt så väger jag livet i ena handen, och min magnum i den andra.

Vad som än händer så ska ni fan veta att ni är bäst. Det finns inga så vackra som ni, inga jag är så kär i. Inga i hela världen. ^^

Egentligen skulle jag vilja ha med en pojke och en flicka till på den där bilden. För då skulle lixom alla vara med.

Men dom är för upptagna med så mycket bättre saker för att egentligen orka hänga med jobbiga töntar som oss.

Nu får det vara nog. Jag behöver nån att röka med. Jag drar till Alle.

See you at the crossroads, kids.

<3

Det är förbannat stört helt enkelt.

2007-04-22T14:07:00.000+01:00

Jag är inne på msn, Emma berättar om någon katastrof som har hänt henne, men jag lyssnar inte ens, och svarar bara halvhjärtat.

För jag sitter och surfar runt på folks bloggar. Och insikterna kommer en efter en. Insikter om livet, hjärtan, höfter, vänner, äventyr, sår och kärlek.

Jag har inte ens kollat mina bloggar den här veckan, förens nu då. Jag har varit stenad som ett jävla as. Det är svårt att komma ihåg saker då. Jag glömde tillochmed bort att skolan började i måndags. Fick en gratis lovdag, vad jag nu använde den till...

Jag står vid fönstret, det regnar, och jag försöker desperat klösa efter ord att skriva ned den där känslan jag fick när det hände, det där med Emma och msn och bloggar. Det är helt mörkt, jag är ensam hemma, och inga lampor är tända i hela huset. Jag har en kopp halvsvalnat kaffe, och funderar på att ta en promenad bara för att känna på det, regnet altså.

Det där högst upp på sidan är en bild. En förbannat fin bild jag hittade på Hennings blogg. Nu tänkte jag berätta precis vad bilden föreställer också.

Den föreställer ett sammanträffande.

Ett enda gigantiskt jävla sammanträffande, en tillfällighet, nånting som egentligen inte borde ha hänt rent logiskt sett, men som blev förbannat vackert medans det varade.

Det är helt okej att tycka om något så mycket att du aldrig vill att det ska ta slut.

Det är däremot förbannat dåligt att inte kunna släppa det när det faktiskt är över. Fast det är väl inte så konstigt egentligen att jag inte kunde det. Jag hade aldrig känt något som det där. Jag är i grund och botten en ensamvarg, och jag hade fått känna en gemenskap, och mycket mer än så, från det här underbara sammanträffandet.

En explosion av dräggande, känslor, härliga människor, särskilda stunder och grymt sköna möten. Men precis som allt ljus så bleknar det och släcks. Ett irrbloss kan bara leva så länge innan det råkar släcka sig självt, när det flyger in i sin spegelbild på vattenytan.

Alla kör sin grej nu för tiden. Jag menar, vi finns ju fortfarande i vårat lilla "bloggargäng", men jag kunde bara inte sluta glo på askan efter irrblosset. Eftersom den lågan vände uppochned på hela min verklighetsuppfattning, och öppnade mina ögon. Jag var bara ännu ett angry-white-kid-with-a-grude-against-everything. Men jag kunde vara så mycket mer, vara mig själv.

Det har gått ett år och förbannat mycket har hänt. Alla har förändrats. Vissa har försvunnit, men i grund och botten är vi väl alla kvar? Men alla har förändrats så otroligt mycket.

Jag ser en grabb som är rädd för att växa upp.

Jag ser en lirare som lärde sig att leva, och är för upptagen med livet för att faktiskt skriva något.

Jag ser en kille som ser allt, och alla. Och känner något för alla som korsar hans väg.

Jag ser en flicka som dom inte ens borde kunna vidröra. Hon är en drottning och du är, så vitt jag vet, ingen jävla kung.

Jag ser en pojk som bara vill att dom ska se honom också, för han är ju där, eller hur? Kanske. Han verkar tveksam ibland.

Och jag ser många många fler, och känner hur dålig jag är i jämförelse. Det känns som att jag verkligen inte har kommit långt, trots att det varit så länge och att så mycket har hänt. Det kan iochförsig bero på att jag inte började bearbeta mitt liv hitills och trassla ut allt förens jag började skriva i "Strykarkatt". Det känns som om jag bara behöver reda ut det först innan jag kan börja om igen.

Strike us like matches

cause everyone deserves the flames

We only do it for the scars and stories

not the fame

At least everyone is trying

everyone is shining

Everyone deserves the flames

but it's such a shame

Such a shame

Ikväll önskar jag verkligen att jag kunde hälla en massa tändvätska över mig själv, och tända på, för ni förtjänar allihopa att få värma er vid flammorna.

Och jag önskar att det fanns någonting jag kunde göra för att inte vara så förbannat feg.

Du ler åt vad du minns, mannen.

Jag minns hur jag log.

Men det är inte som att jag inte ler längre. Tvärtom, det bara kommer svårare. Man är väl inte lika naiv längre, antar jag.

Det var en för vacker natt, jag var bara tvungen att gå ut och känna på regnet ikväll trots allt. Och en rejält skum grej hände.

Det luktade vår. Det var bäckmörkt, sådär som det blir på månlösa nätter. Aprilregn är fint för man kan vara ute i det utan att frysa kuken av sig. Så jag bestämde mig för att sätta mig och gunga en stund i en lekpark, rensa tankarna och kanske se efter om jag behöver skriva mycket mer ikväll egentligen. Visst, jag horar ut mitt hjärta för några kommentarer, kanske en blick eller två åt mitt håll. Vad gör man inte? Men det är ju inte allt som borde skrivas ned. Tvärtom, det mesta jag känner är ganska fjantigt. Om världen drevs av fåniga förtryckta känslor och oärlighet så skulle det finnas mängder med prisjägare för oss pojkar.

Men hursomhelst.

Jag gick ned till lekparken vid kvarteren där Ulf bor. Där man brukade hänga i mellanstadiet, när man snattat godis på favvan efter musiklektionerna. Jag kände mig redan lagom nostalgisk, så det vore bara det perfekta sättet att spendera kvällen på. Men jag kom aldrig längre än till grusgången.

Grusgången går mellan två hus, så man måste antingen veta vart den leder eller så måste det vara ljust nog för att man ska kunna se. Men jag kunde inte så särskilt långt, inte ens halvvägs fram. Så jag stannade där i skenet av den sista gatlyktan innan mörkret jag var tvungen att korsa för att få gunga. Men jag kom aldrig längre än så, för jag såg något på vägen framför mig, alldeles så att regnvattnet fick det att blänka i gatlyktans sken.

Det var en sån där trästock som staket brukar sitta på, en sånndär som sitter mellan staketraderna och som vanligtvis brukar gå ned i marken, men den satt inte på något staket, den bara låg där och blänkte i ljuset. Jag tänkte "Heh, det är nästan som om någon har plaserat den där målmedvetet så att jag ska upptäcka den, men inte uppenbart nog för att se fejkat ut." Och då var jag tvungen att stanna och vända mig om. Hela situationen hade blivit sjukt Silent Hill helt plötsligt. Jag menar, det var verkligen som om någon spelprogrammerare hade tänkt "Okej, i den här cutscenen blir Stordal nostalgisk och går till en lekpark, alldeles innan lekparken ska det ligga ett nytt vapen. Inget fancy, bara en rejäl jävla träpåk alldeles på gränsen till mörkret. Något som spelaren kan tänka "This might come in handy." om och equip'a innan han ger sig på bossen i lekparken."

Smått autistisk, eller Apserger-barn, som jag är så har jag inte svårt för att tänka så. Tvärtom, sånt där händer mig ganska ofta. Och när min fantasi skenar iväg på Silent Hill bossar, tja, då blir jag tvungen att gå därifrån. Jag menar, tänk om det är den här gången som min tillfälligt förvrängda verklighetssyn visar sig vara korrekt? Jag vill inte precis ge en gigantiskt muterad Åkesson-zombie som sprutar frätande Multi-Fläns™ ur öronen däng i en lekpark. Jag ville faktiskt bara gunga en stund i regnet och lukta på våren!

Och efter att ha skrivit ned allt det här så verkar det bara så mycket mindre. Som om jag tar all skit och trycker ihop det till en liten boll och slänger iväg det, lite sådär lagom långt så att jag vet var jag kan hitta den igen, om det behövs.

Jag har störda idéer, störda vanor, störda störningar, störda känslor från störda minnen om störda saker.

Men ikväll känns det mindre överväldigande. ^^

Livet tar inga fångar, sötnos. Inte en enda.

2007-04-14T01:09:00.000+01:00

Göh. Blogga. Det blir aldrig som man vill.

Regel 34. Det finns porr om det. Inga undantag. Inte ens för mig och Åkesson. ^^

Vi sa ingenting för vi trodde du skulle bli ledsen! Hihi!

Jag skulle just vända mig om och gå därifrån. Jag var trött på det där, hela den där sagan, hur den förföljer mig. Men dom utmanade mig.

Som jag skrev i ett av mina förra inlägg, så har jag gått i baklås. Så jag var bara tyst, alldeles för tyst. Det bara blir så.

Sen drog vi runt ett tag och jag stack hem. Skrev en massa, och mycket riktigt, jag tog bort det nästa morgon. Det blir så nästan varje gång jag bloggar. Alla gnäller för att jag inte skriver tillräckligt ofta. Men när jag faktiskt gör det så tar jag ingen som helst hänsyn till att folk faktiskt läser. Det blir en massa tjafs som ingen borde se, och jag tar bort det ungefär en kvart senare. Helt jävla värdelöst.

Men den här gången hann någon läsa. Emma av alla människor.

Och du berättade nästan allt den här gången. Jag har alltid misstänkt att du varit med om något liknande. Men inte att dina erfarenheter och känslor skulle vara nästintill identiska med mina.

Det är precis som du sa, man har förbannat svårt att ge sig ut på några som helst känslomässiga vatten, för tänk om man sjunker igen?

Jag överlever av en enda anledning, sötnos. För att jag aldrig fäster mig vid någonting. Jag uppskattar inga stunder fullt ut, jag går aldrig in för vänskaper jag gärna skulle utforskat så mycket längre. Ronin, för det är så jag klarar mig. Eftersom dom sa åt mig att "klara mig på nått sätt".

Men det är bäst så. För då behöver jag inte sakna dig eller plågas av minnet efter stunden med dig.

Jag har läst dina dagboksinlägg, jag vet vad du känner. Men du kan inte lita på mig.

För vad gör du när jag gör som strykarkatter gör och går härifrån?

Så nej, lita inte på mig. Stötta dig inte på mig. Men glädjs åt att någon faktiskt vandrar samma väg som du. Vi kan gå tillsammans, men jag kan inte hjälpa dig upp om du ramlar. För som du sa, i slutändan är det upp till dig. Dig och ingen annan, lilla ängel.

Jag tror på dig, Emma. ^^

Okej, dags att lista veckans weedklichéer från Stordals håll. Rökte en joint i plugget under onsdagens lunchrast. Det hamnar ganska högt upp på listan över saker som gör livet najs. Kort sagt, en jävlig morgon är inte jävlig längre.

Men nog om det.

Mindrape.

Läskig.

2007-04-12T15:17:00.000+01:00

Jag träffade Katarina idag. Drog på mig min gamla Criminal Damage jacka som jag inte haft på mig sen innan i somras och ett par skinnbrallor. Det blev najs. Förbannat najs. Jag såg ut som någonting ur ett Yu-gi-oh avsnitt, men jag gillar det. Åandrasidan är jag ju besatt av hela bishōnen skönhetsidealet. Narcissist Javisst™.

Vi gick och tittade på en utställning av Alphonse Mucha. Jag kan säga så mycket som att den mannen visste vad en kvinna är. Han hade förstått något. Han såg dom som naturväsen, något nästan gudomligt. Hans målningar var förbannat vackra. Nästan lika vackra som tanken bakom dom.

Jag tycker om att vara med dig, Martin.

Men vad bra att du tycker det! Jag brukar alltid bli så ängslig över sånt när jag hänger med folk. Jag känner lixom aldrig att jag på något sätt bidrar med något.

Vi kom in på mitt mindervärdeskomplex. Hur jag precis som många andra inte inser mitt eget värde. Jag antar att det är därifrån mina fjolliga och narcissistiska drag kommer ifrån. Min bessathet vid mitt kroppsliga utseende, helt enkelt. Är man åtminstone vacker så är man väl alltid värd något, eller hur? Men jag tror att jag börjar förstå vad hon menar. Jag måste verkligen lära mig att be folk om hjälp. Jag är för mycket ensamvarg för mitt eget bästa.

Och man kan rota i timmar efter orsaker, saker att skylla på och tillochmed peka ut precis vart allt gick snett, men i slutändan så har det ingen betydelse. Det här är verkligheten och du kan antingen acceptera det och göra någonting åt den, eller så kan du ge upp på den. Men har man en gång gett upp på verkligheten så har man begränsat sig själv. Man har begränsat sig själv och flytt som en skröplig ynkrygg. Och ju mer man förnekar den destå närmare kommer den, och ju mer stöter man bort den. Och till slut ger man upp mer och mer och mer och mer.

Och efter ett tag så är det inte bara du som tröttnar, utan andra som tröttnar och ger upp också.

Det kan du ge dig fan på.

Men ibland är goda avsikter allt man har.

2007-03-26T20:15:00.000+01:00

Livet är ett ständigt sökande efter ett svar på en fråga du inte kan formulera.

Man söker svaret i dom allra underligaste ställen. Längst ned i en flaska, i stridens hetta, natthimmlen i en stad du aldrig varit i förr, hos en flicka, en till flicka, en pojke, och hos en klok gammal tant.

Man kan aldrig förbättra sin situation om man inte ens försöker att göra nånting åt den. Det är precis därför jag inte synts till så mycket. Vem vet, någon kanske har letat efter mig. Men nu är det så att jag inte bara sitter i ett hörn och avskyr världen längre, så man hittar inte mycket om man letar där.

Det blev ett kärlekskalas till i torsdags. Med massor av extas, "joints", lajvare, korkade bilder, Loke, FOB och streaking! Det blev en rolig kväll helt enkelt, även om jag egentligen inte är så förtjust i sanslöst drickande. Det känns tomt på något rubbat sätt. Jag tänker väl bara för mycket som vanligt.

Och alla tre Martinar gick ut för att snacka kärlek, relationer och känslor. Jag fann det hela lite komiskt hur ingen av oss kan prata om sånt utan att vara ordentligt berusade. En vill bara glömma, en är för blyg, och en gav upp på sånt för längesedan.

På kalaset träffade jag en tös som kramas förbannat bra. Det var bra. Jag behövde bli kramad.

Igår lyckades jag med det klassiska konststycket att bli förbannat stenad och missa något jag hade planerat. Yeah, vilken jävla kliché. Idag hade jag åtminstone inga tider att passa, så det gick fett mycket bättre. Mys. ^^

Det känns förjävligt att erkänna att dom ens existerade, men mina självmordstankar försvann för ett tag sedan. Det är så sjukt skönt att inte ha dom som konstant gör sig påminda.

Ulf dog nästan förra veckan. Så jag har varit ganska allmänt morbid. Det är väl mest därför jag hållit mig från att blogga. Ingen vill läsa en tonårings tankar kring döden, sånt är bara fånigt. Men jag kan säga så mycket som att det fick mig att tänka efter. Det är så lätt hänt. Och det påverkar så många fler än bara den avlidne. Just like a match you strike to incinerate the lives of everyone you know.

And whats the worst you take, from every heart you break?

Emma har börjat prata med mig igen. Det är mysigt. Jag tycker verkligen om henne.
Det kom ett sms igår. Jag drog upp mobilen och läste det. Jag kunde inte hjälpa att stanna mitt i gatan när jag helt plötsligt insåg en sak. En liten röst som sa till mig "Martin, du betyder någonting för den här flickan.".

And i love you in the same way, angel. Trots att jag aldrig kommer förstå varför. Du har väl bara ett så otroligt stort hjärta. Tillochmed skräp som jag får plats där.

Nej, nu får det fan vara nog. Jag har inte ens tid att skriva nånting bra, det får helt enkelt duga.

Vägen utanför mitt hus är asfalterad med goda avsikter.

Vi går på plankan på ett sjunkande skepp.

2007-03-13T17:04:00.000+01:00

Fan då. Nu har man inte skrivit något på ett bra tag, nu igen. Åandrasidan, jag har mina anledningar. Inga dumma bilder eller vardagsemo den här gången, tyvärr. Det blir filosofi och mognadsproblem.

Jag föll tillbaka, precis som Katarina sa att jag skulle göra. Jag kände inte för att skriva vad jag tänker, för vad jag tänker när jag är sådär, det är helt enkelt inte vackert. Det är bara jävligt onödigt.

Idag var en av dom finaste soligaste dagarna på länge, så jag gick upp till mitt ställe på hackstatoppen och blickade ut över Åkersberga en stund, lät vinden leka med håret och funderade över livet, döden och kärleken. "Åt helvete med allt" tänkte jag som vanligt och drog på webdesignen istället.

På något underligt vis hamnade jag på Evas blogg, Ickevacker, för första gången sedan Juli förra året. Det kan ha att göra med att jag inte kunnat titta på länken från Hennings blogg utan att få ångestattacker förens nu.

"För övrigt träffade jag Marth idag. Han verkar klara sig, det är bra.

Ni vet, förr eller senare verkar det som att alla får en sån där "existenskris"-liknande sak.
Det finns en viss punkt, där man faktiskt stannar upp och verkligen inser saker. I allmänhet hur dum man har varit, eller hur mycket man gått miste om för att man bestämt sig för att vara på ett visst sätt. I allmänhet leder det till att man bestämmer sig för att bli någonting som är så mycket tvärtemot det man brukade vara som möjligt, bara för att komma bort ifrån det.
Ofta inser man då efter ett tag att man inte riktigt orkar vara på både det gamla och det nya sättet. Det blir för extremt, åt båda hållen, och det är rätt slitsamt att tvingas växla emellan dem beroende på vilka man umgås med eller vilket humör man är på. Man tvingas acceptera att man inte klarar av att vara två extrempersonligheter samtidigt, och försöker, medvetet eller omedvetet, att föra samman de två istället.
Sammanförandet tar sin tid, en ganska lång tid. Men till slut landar man någonstans mitt emellan, där man trivs ganska bra och rent allmänt känner sig rätt nöjd."

Det fick mig att tänka på vad det var jag sa, och vad det är jag gör.

Emma sa en gång en väldigt smart grej. "Martin, våga vara sårbar." Då förstod jag inte ett ord av vad det var hon menade. Katarina sa också en jävligt smart grej, när jag berättade vad det är jag försöker säga här och nu. "Innerst inne är alla män små panikslagna pojkar.".

"Det verkar som om de flesta använder alkohol som en social grej - man blir helt enkelt "roligare" av det, och vågar vara sig själv mer. Underligt, det där. Varför skall man vara rädd för att vara den man är? Varför måste det krävas att man klunkar i sig en massa gift innan man vågar vara känslosam och ärlig?"

Så skrev Joram i sin blogg. Han är en smart kille den där Joram, fett trevlig och allmänt klok. Dyker upp på slumpvisa stationer när man är som tröttast och jävligast och ger en ostmackor. Vilken grej! ^^ Men åter till poängen med det hela, varför ska man hälla i sig en massa gift innan man vågar vara sig själv?

För att man inte vågar vara sig själv? För att man var sig själv en gång i tiden, och att vara sig själv är att vara sårbar. Ja, sanningen är den att det gör jävligt mycket ondare om du är dig själv. För då kan dom du tycker om komma dig nära på riktigt. Nära nog att göra dig illa.

Så jag gick i baklås. Jag vågar inte vara sårbar, men jag tycker egentligen inte om att vara ensam. Så här är jag, fast i mina störda issues. Det är därför jag varit på det här sättet det senaste halvåret. Jag blir helt enkelt aggresiv när jag mår dåligt.

Jag vet att det finns vissa saker man inte kan ta tillbaka, men jag tog mod till mig och bad dom jag gjort illa om förlåtelse. Men det känns som att det här borde stå här också, där alla kan se det.

So now you all know. He's got trust-issues. Stupid boy.

Jag är inte helt säker på vad jag ska göra nu. Jag lär väl fortsätta som jag alltid gjort. En ronin som söker svar. Jag är inte helt säker på vad som händer nu, eller vad jag kommer att göra.

Jag hoppas bara ni kan förlåta mig. För vad jag gjort, vad jag antagligen kommer att göra, och för att jag inte är smart nog att hitta en väg ur det här. Nej, Marth klarar sig inte. Men han är åtminstone klok nog för att inse att det här är fett illa.

(Jag har en biljett till Fall Out Boy konserten! Fuck yes! Och jag färgade håret silvergrått idag igen! Nu ska jag ut, flyga över asfalten en stund och angsta mig lite.)

This story's going somewhere

Sniggaretter, vänner och äventyr.

2007-02-27T01:02:00.000+01:00

Man hinner aldrig skriva. Livet drar en åt alla håll samtidigt, och helt plötsligt står man där, med allt och berätta men ingen som helst tid att säga nånting. Så nu blir det ett enda gigantiskt mishmash. Where is your god now?

Så, jag och Ahlberg var på Täbycon, dräggade och spelade en massa spel. Det var mustigt till tusen! ^^

Vi fick ha på oss blå overaller och posera MANNNLIGT!

Det stod "Pet" där, så yeah, vi motstod inte frestelsen, dekadenta som vi är!

Peter och Stofelius var där i all sin prakt! Så luriga dom är. Peter hade världens rollspelsgrupp fylld med kraftig chokladkola täckt i mustig choklad.

Emilia dissar oss alla genom att sova när det är som mest Homoerotik™ på gång.

Såhär trött kan man vara efter att ha dygnat och levt på flytande socker i två nätter.

Såhär vacker kan även du bli med nya "Rökheroin™".

Arleskär och jag fick världens idé!

Junta blev det, men bara för dom stora barnen. Resten av oss tittade på svettiga mexikanare med en projektor.

Ahlberg bevisar återigen att idioter har roligast åt ficklampor.

Den här var också på Täbycon och såg horibel ut. Fråga inte varför...

Fast innan dess satt jag, Nyllet och Arleskär fast i Västerås en hel natt efter att ha missat sista tåget hem. Så jävla roligt kan man ha.

Nyllet som förtvivlat lagt sig på en bänk. Stay strong, bro.

Det här är fantastiskt nog inte den onda clownen Bobärt som brukade antasta dig när du var liten. Det är faktiskt Arleskär. På donken, där vi för övrigt hängde tills stängningsdags. Fett dräggigt och dåligt. Usch! Det här skär vi ned på!

Altså, ja. Fyfan. Skabbigt.

Men inga är så sexiga som Bröderna Silver när dom sitter i Blodståls tron! Vi träffade även Måsen på EH's lokal i Västerås. Han hade ännu inte blivit hedersmördad för sina brott under förra Skokloster. Vilken grej!

JE-YÄÄJUUH! WHAT!? WHAT!? OKAY! OH-OKAHY!

HAHAHAHA RAPE!!!1

Stordal! Du är som bacon och kärlek i levande form!

Nyllet fick sig sitt kärlekskalas. Åkesson var här och rullade sig i sina egna spyor, och det var ju fint och så, men det blev ju inte mycket till hängande eftersom vi båda var bakis och han inte var så pigg på att snacka just då. Men jag klandrar honom inte, det är aldrig roligt att ha i sig för mycket whisky, och sedan vakna efteråt. Jag är bara glad att jag var där så att det inte slutade värre än det gjorde. ^^

Förevigt. Det är en jävligt lång tid, mannen. Men jag ska ändå ingenstans just nu. Och om jag ska det så följer du väl med? Det vore lixom inte värt det annars. Det vore så förbannat tråkigt utan dig.

Jag har äntligen ett Final Fantasy XII. Förvänta er inte att se mycket av Stordal frånochmed nu. Stordal har även vuxit ifrån nitar. Jag kommer dessutom inte in på Lajvsverige på grund av användartjafs. Blä! Och samtidigt uppfunnit Ämo! Och druckit té som smakar chokladmint och tycker det smakar äldre österländsk herre. Och upptäckt tibetanska spaniel'ar. Det är lätt den gulligaste hundrasen som finns! Dom är så söta och så jättesmå. =)

Jag hängde ett tag med Katarina idag. Vi drack té med tjära och spelade mahjong, höll på som vi brukar. Enbart mys med andra ord. ^^

Martin, du är en lisa för själen.
Som en kopp té då?
Precis!

Alexej kom förbi ikväll! Vi lirade ps2 och möfade runt! Sen rökte vi sniggaretter och pratade en hel del för första gången på länge. Sniggaretter är mysiga, och som Alle sa så är det ju lite som sånna där fredspipor som indianerna satt och puffade på. Man lixom röker med sina kompisar. ^^

Jag är inte bra på att säga sånna där saker, inte än. Men jag försöker bli det! Jag vill bli det! Jag vill verkligen. Jag önskar att jag inte var så rädd hela tiden. Men det blir bättre när du kramar mig. Ingen kramar som du. Jag stannade helt efter att du gick. Jag visste inte vart jag skulle, för där jag vill vara försvann just härifrån. Storebror har gått, och jag har ingen aning om var jag ska.

Jag blir alltid fett glad av att träffa Alexej. Jag känner hur det är riktigt härligt att vara vid liv, och att inget någonsin kan gå fel igen! Det kanske det gör, vem vet.

Jag ska hursomhelst göra mitt bästa för att hålla mig på den här nya vägen jag gett mig in på. Cause that's my way of the ninja! ;P

Förlåt, ni underbara människor.
Stay flawless, keep inspiring me, you guys.

On the one sunny day, that winter gave up.

2007-02-20T21:34:00.000+01:00

Woah, äntligen en stund över! Känns som en evighet sedan jag skrev sist...

Mötte Hanna på bussen idag. Hon ville som vanligt inte vara med på bild, men i övrigt var det bara najs att träffa henne igen. Hon är lätt att snacka med, och sådär lagom barnslig, lixom. Hon undrade varför jag har spec-lärare och sådär. Så jag berättade om min Asperger.

Man blir jävligt smart, men har ingen som helst social kompetens. Men åandrasidan, what else is new?

Vad snackar du om? Det har du ju visst! Du pratar ju med mig, eller hur?

Hon gav mig ännu mer att fundera över. Jag menar, Bosse brukar alltid säga att jag har hanterat min störning på ett grymt bra sätt. Jag antar att man lär sig lite saker efter några tusen misstag. Och en gladare inställning till saker och ting gör det väl inte värre. ^^

Alle gav mig en kram imorse. Fan ta dig, Alexej. ^^

It's a picture of perfection.

Det var en av dom finaste mornarna på länge imorse. Så jag smög mig in i dramasalsförådet, där bordet är fullt med dynor och det hänger en massa gamla kläder överallt. Det var världens vackraste morgonhimmel, med precis lagom många moln och en lagom trött sol som sken fram mellan dom och in genom fönstret. Så, där låg man och rensade skallen en stund medans man övade på replikerna inför drama-tentan. Det är ljudisloerat, så jag kunde säga dom alla högt för mig själv och så utan att det störde någon i någon större utsträckning. Man har väl funderat några gånger på om man inte skulle göra sig som röstskådespelare. Det var hursomhelst fett mysigt, och jag fick VG! Ing-marie ville ge mig ett MVG men eftersom jag inte hade gått hela kursen så kunde hon tyvär inte göra mer än så. Hon sa att jag var skillad och att jag verkligen borde hitta en teatergrupp! Vem vet? Det vore kanske något.

Här är kramhörnan! Världens smartaste uppfinning. Nu skulle man ha någon att krama på.

Här står det burk. Japp.

Erik hustlar labbrockar i sitt skåp! Se så lurig han ser ut, den folkpartisten!

Jag och Nyllet hittade en BH med tillhörande
snö i ett träd på vägen till bussen. Yeah...

Sen gick solen ned. Dr.Staffi säger alltid åt oss att aldrig ta en bild på en solnedgång, för det är ett så billigt fotografi. Men han var inte där för att stoppa mig, och den var faktiskt ganska fin. Det är inte ofta man får ett sånt tillfälle påväg ifrån plugget.

Ahlberg i dynamisk och manlig vinkel. Han är inte till salu! Bara uthyrning!

Nyllet får orgasm! Haha! Nu fylls munnen med skinka! Jag ser nog!

Nej, nu får det fan vara nog.

2007-02-16T01:06:00.000+01:00

17 bast och odödlig! Längre inlägg imorgon!

2007-02-12T21:55:00.000+01:00

Alexej kom tillbaka idag! Han var lite låg. Men det gör inget. Alle är tillbaka igen! Det är det viktiga. ^^

Så vi fjantade alla runt en stund i 307:an och jag kom fram till att man faktiskt mår som bäst tidigt på morgonen innan allvaret dragit igång. Och att Alle är gullig när han är emo. Han hade "petat på mig digitalt", vilket jag naturligtvis förväxlade med att jag missat honom på msn eller nått sånt, men det var visst bara en bild av mig som han hade petat på. Yeah, jag borde verkligen bli bättre på det där med att bara vara online när jag faktiskt sitter vid datorn...

Du är en strykarkatt. Du går dit dom kliar dig bakom örat bäst.

Yeah, jag tror faktiskt jag går till plugget imorgon också. ^^

Sen kom Hanna förbi och jag fick en kram. Weee!
Fast hon ville inte vara med på bild. Det är så gulligt på något rubbat litet sätt, att hon inte ens vågar vara med på kort. A car-crash heart, en flicka med en hjärna. Det är förvånansvärt få sånna man stöter på. Jag tror jag känner kanske tre på ett ungefär.

Men know life too soon. Women know life too late.

Oscar Wilde var vederfantastiskt vettig. Om ni någonsin får en chans att läsa något han skrev, gör det. A warrior must be just as wise as he is powerful.
Jag saknar nog Katarina ikväll...

Anmäld till Ödesväv är man visst. Coolers! Kviste! Den högljödda, korkade, entusiastiska, halvgalna, våghalsade fiskarpojken från Stormbryggan! Jag och Nyllet bollade idéer hela dagen idag, ute i skogen av alla skumma jävla ställen. Kan inte sluta tänka på rollen, utrustningen, och mysiga bakgrundshistorier. Måste se till att hustla cash till att åka på mötet den tjuandra, men det blir nog inga problem. Var och lirade Buzz med Ulf och Svenne ikväll, och han har visst en Jäähääävla massa jobb på lut åt mig. Man kommer fan få Schwarzenegger-armar om det fortsätter såhär. Fett Groteskt™.

Henning kommer inte på SaTf och därför är han tjock på insidan. Blä!

Uttråkad? Slut på livsglädje? Lyssna då på Less Than Jake, och Reel Big Fish, och återuppta kärlekskalaset igen! Alla borde lyssna på åtminstone lite ska-punk ibland. Världen skulle nog faktiskt vara en bättre plats då. Alla skulle skratta mer.

Ah well, oh well. Another day in a boring town. ^^

2007-02-08T21:02:00.000+01:00

Ett svart hål bildades på väggen idag innan gympan. Fascinerande. Det sög i sig lampan. Hejdå lampan, vi ses i nangiala.

Röllingbys sexuella escapader påbörjas av att Nyllet försöker öppna en bordell/rymdstation i ett av skåpen. Hejja Nyllet! Grattis till att ha lurat döden ett år till, mannen!

Såhär ser jag ut när man suger av mig på spanskan! Belåten, bajsnödig och tillochmed drogad på samma gång.

Det syns inte på bilden, men Ahlberg runkar av sin klasskompis under bordet. Jag lovar!

Allright, en kortfattad lägesrapport också då. Träningen går asbäst. Tror inte den någonsin flutit på såhär bra. Lyssnade på "Free and green" idag. Det är verkligen en inspirerande sång. Jag lyckades dessutom förmå Åkesson till att skicka mig ännu mer irländsk musik mellan hans Baldur's Gate lirande och heroinintag. Borde verkligen lägga in dom på mp3'n. Den är ganska tom efter att jag städade i den igår. Oh well ah well.

Jag hittade min optimism igen för några dagar sen! Fan vad lång tid det tog. Kandos, Nyllet, arigato. Ni sa rätt saker, så jag tror jag hajjar nu. På riktigt den här gången. Let's make this last forever!

=) <----> =(

Man väljer helt själv. Kom alltid ihåg det.

Ge mig ett lajv och ge mig det nu! Och Evighetens Teater! Och dom überhärliga Galningarna™!

We are fighting dreamers!

2007-02-06T15:07:00.000+01:00

Ahlberg blir lyckligt antastad av en blond kines! Göm knarket!

Jobbade en massa med Ulf igår. Jag visste faktiskt inte att jag kunde bära en tvättmaskin. Tufft. Stålar och rom till mig. OCH den jävligaste träningsvärk jag någonsin haft. Jag svär, det är helt omänskligt hur jag lyckades både vara i plugget, gymma, och sedan jobba halva natten med att bära kylskåp och fortfarande kom upp på morgonen. Nåja. Om det är som han sa så kan det snart bli jävligt dålig stämmning här ute i berga. Helvete då. Allright, fuckers. Who wants to be a hero?

Kom på för någon dag sedan att jag borde städa upp i min mp3-spelare. Den innehåller till 90% Linkin Park och annan depressiv skit. Jag har kanske tio låtar ungefär som är någorlunda gladlynta. Resten är egentligen inte ens bra emomusik. Det finns några jag lär ha kvar såklart. Last Song, Saving Me, You Can Breathe, Not Now och Rumbling Hearts. Dom som jag faktiskt förknippar med nånting.

Livet flyter på som extas ur ett kärlekskalas. Varje dag tar oss närmare våren och längre ur detta fishbowl-life. Jag har egentligen inget emot det, det är fint och helt okej på sitt sätt. Livet är till 90% en vardag så se för fan till att du tycker om den. Men håller det på länge till så kommer jag antagligen göra något väldigt drastiskt. Jag vill börja övningsköra, och lajva igen!

Life is adventure or nothing!

2007-02-03T23:13:00.000+01:00

Det är ett träsk. Det är ett jävla träsk, du hamnade inte där för att du ville det, men du har bara två alternativ. Rulla runt i det som någon slags idiot, eller ta dig ur det! Men man kan inte göra allt på en gång, man måste ta det stegvis. Och jag tar mina steg.

Idag var jävligt bra faktiskt. ET mötet var produktivt, jävligt ofokuserat men vi kom fram till en hel del. Jag tror det här kan bli ett fint lajvprojekt. Jävligt genomtänkt och välarbetat. Och det är ju alltid kul att träffa galningarna! Kort sagt, jag hade kul. Jag tror mina steg är i rätt riktning. Jag kom fram till det i torsdags, ibland en hel del annat.

Jag känner mig sugen på ett fantasylajv. Ut i skogen och leka äventyrare en stund!

Tills nästa gång jag kan tvinga mig till att pladdra här.

No! You got to find a way to survive
cause they win when your soul dies

2007-01-31T16:55:00.000+01:00

Nån lyckades rita en bild av frihet.

Det är för mycket. Jag är för trött.

Går och lägger mig nu...

2007-01-30T21:16:00.000+01:00

Fan då. Jag föll för grupptrycket. Jag gjorde en blogg igen. Namnet är något nån kallade mig för längesedan. Tyckte det passade, för alla bloggar jag läser har namn som är sammansatta av två ord, och låter lite mysiga sådär.

Dags för mindre negativt. Jag skriver alldeles för ofta om strunt som inte är roligt att läsa. Lixom, ja, jag vaknade med kläderna på idag. Skitskabbigt. Var så jävla trött att jag krashade på madrasserna med kängorna på och allt, är påväg att bli sjuk, och kommer antagligen lyckas få IG i Matte B, men det är inte roligt att skriva, ännu mindre att kolla sina bloggar och upptäcka att den där jävla Stordal fortfarande fjantar runt i depressionslandet. Om man inte uppmärksammar det så kanske det försvinner, jag borde försöka med det. Därför startar jag nu projekt "Sätt-dum-text-till-ännu-dummare-bilder"!

Le Mizerable är en bra låt. Den funkar som bakgrundsljud, men man vill ändå sjunga den. Det blir sådär jätteskumt ibland.

Jag har en lista över korkade saker att göra innan jag begår självmord.

Men jag går alltid tillbaka igen.

För att se till att jag gjorde allt ordentligt.

Så nu ger vi det ett försök till.

Kan jag inte vara ett gott exempel så kanske jag åtminstone kan vara en hemsk, horibel varning.